I ett nyhetsflöde som matar oss med skjutningar, gängkriminalitet, droger och sämre skolresultat vill jag berätta om något vår stad har som är motsatsen till detta. Något som ökar empatin, integrationen och gymnasiebehörigheten, som får unga människor att stå på Stadshusets trappa på Förintelsens minnesdag, berätta om flykten från Syrien, hitta vänner, sluta slåss i skolkorridorerna, vilja leva lite längre.
Toleransprojektet i Nyköping har funnits sedan 2016. Då fattade Nyköpings politiker det eniga beslutet att utbildnings- och socialförvaltningen, skulle samarbeta kring unga människor som befinner sig mitt i en omvälvande identitetsutveckling och har ett stort behov av trygga, vuxna relationer. I dag har crika 350 av kommunens fjortonåringar fått möjlighet att växa med sig själva och varandra. Vi kallar dem toleransambassadörer.
Under ett läsår möts elever från olika bostadsområden och högstadieskolor. De har olika intressen, studiemotivation, modersmål och familjebakgrunder och olika skäl till att söka en plats i Toleransprojektet. För man ansöker helt frivilligt. Kraften i frivilligheten är enorm – att välja att göra något utmanande för sin egen skull
Eleverna övar på att hitta sin roll och identitet, lär sig om människors lika värde, demokrati och samexistens. De reflekterar över sin egen och andras identiteter. Vem är jag och vem vill jag vara? Hur ser den bästa versionen av mig ut?
Vi diskuterar, skapar, skriver och samarbetar med utgångspunkt i fakta och autentiska berättelser, som rör ämnesområdet Förintelsen och andra händelser som belyser människans värsta men också bästa sidor. Eleverna uppmuntras att pröva invanda tankemönster, byta perspektiv och förklara sina tankar. Under våren gör vi en resa i Förintelsens spår i Polen.
Många bär på ett tungt bagage, med psykisk ohälsa, krig och flykt, diagnoser, ensamhet, låg självkänsla, skolfrånvaro, social oro och erfarenhet av våld. En pojke berättar i sin skrivbok:
När jag var liten var min pappa full och misshandlade mig. Den händelsen påverkade mig mycket och jag grät i skolan och hemma. Det gjorde så ont i hjärtat när jag blev misshandlad, men det som ändå kändes bra var att när pappa skulle slå min lillasyster så tog jag slaget i stället.
Långsamt förstår eleverna att vi vuxna finns där för dem. Ett förtroende börjar byggas, relationer skapas. Vi uppmuntrar och bekräftar. En pojke skriver sin sista dag i Toleransprojektet:
Jag var en person som inte kunde hantera mitt liv och min framtid. Nu är jag en person som tänker på andra människor, som tänker på att göra andra glada.
Vårt samhälle behöver fler verksamheter som dessa. Där de som är vår framtid blir lyssnade på, får känna sitt värde, inte utmålas som problem, möter vuxna som står kvar när det stormar. De har så mycket fint att bidra med, om de bara ges chansen. Låt inte tidningsrubrikerna få dig att tro något annat.