Välfärdssamhället vilar på idén att vi tar hand om varandra när krisen kommer. Både för individen och för samhället behövs gemensamma trygghetssystem i svåra situationer. Vi tacklar nämligen kriser bättre tillsammans än var för sig.

När Alliansregeringen kom till makten 2006 skar de snabbt ner på sjukförsäkringen och a-kassan, för att få loss resurser att lägga på skattelättnader, som främst gynnat dem som redan hade det gott ställt. Som följd av att taket i a-kassan länge inte räknades upp, kunde endast tre av tio få 80% av sin lön i ersättning vid tiden innan pandemin, och därtill har den politiska högern sett till att arbetslösa och sjuka betalar högre skatt än löntagare. 

Denna politik har lett till att de som av olika skäl inte kan försörja sig på arbetsinkomster har halkat efter övriga befolkningen. På individnivå har många tvingats in i fattigdom, med svåra konsekvenser, inte minst för barnen i dessa hushåll. På samhällsnivå har nedmonteringen av de sociala skyddsnäten gjort att skillnaderna mellan olika grupper i samhället ökat. Coronakrisen har gjort denna ojämlika utveckling än mer tydlig.

Den nuvarande regeringens snabba åtgärder i början av den rådande pandemin, med en förstärkning av a-kassan, kompensation för karensavdraget, och förbättringar av villkoren i sjukförsäkringen, var därför högst välkomna. Att regeringen nu aviserat att åtgärderna inom socialförsäkringen förlängs är bra. Coronakrisen är dock inte den sista utmaningen vi kommer att möta. Flera av de genomförda förändringarna behöver därför permanentas och ytterligare steg behöver tas för att förbättra de allmänna trygghetsförsäkringarna, för att förbättra de enskilda medborgarnas och samhällets krisberedskap. 

Förutom att permanenta de tillfälliga satsningarna driver den socialdemokratiska föreningen Reformisterna att straffskatten på sjuka och arbetslösa tas bort och att de fasta beloppen inom trygghetssystemen anpassas årligen så att värdet på ersättningarna följer hur levnadsstandarden i samhället utvecklas.

Låt denna kris markera slutet på urholkningen av välfärdssystemen. Politiken måste återigen göra vår gemensamma trygghet och beredskap till huvudnummer. Är det något en kris likt den pågående har visat oss så är det att starka trygghetssystem gynnar alla.