Sverige har Europas mest donationsvilliga befolkning, men ligger inte i närheten av Europatoppen i antalet faktiska donatorer per miljoner invånare.
Efter sex år med statliga utredningar om hur donationsfrekvensen ska ökas, gick remisstiden för 2018 års donationsutredning ut 12 november. Nu måste Sveriges politiker ta ansvar så att de efterlängtade lagförslagen skyndsamt kan träda i kraft. Det skulle dock vara olyckligt om nedanstående oklarheter inte reds ut och justeras innan lagen antas.
Utredningen klargör vad som ska gälla för de intensivvårdsåtgärder som möjliggör organdonation när en patients liv inte längre går att rädda (så kallad organbevarande behandling). De vanligaste åtgärderna är respiratorvård och dropp med blodtryckshöjande läkemedel. Lagförslagen är tydliga och harmonierar helt med det dagliga kliniska arbetet på intensivvårdsavdelningarna.
Den organbevarande behandlingen skall enligt utredningen uppfylla ”tre gyllene regler”. Den ska 1) inte kunna anstå till efter döden 2) inte leda till mer än ringa smärta eller lidande 3) inte försämra den palliativa vården. Det är djupt olyckligt att utredaren sedan ändå detaljstyr exakt vilka intensivvårdsåtgärder som ska tillåtas; till exempel skulle det inte vara tillåtet att föra ner ett andningsrör i luftstrupen för att ge respiratorbehandling, men däremot tillåtet att föra ner en kateter i en central ven för att ge dialys. Detaljstyrning underminerar hela poängen med de ”tre gyllene reglerna”. Professionen måste och skall i varje enskilt fall och vid varje enskild åtgärd bedöma om åtgärden uppfyller de ”tre gyllene reglerna”!
Utredningen föreslår att det så kallade närståendevetot tas bort, det vill säga att närstående utifrån egna värderingar har rätt att motsätta sig en donation när patientens vilja är okänd. Om närståendevetot tas bort får Sverige ett system där bara individen själv kan avsäga sig möjligheten att donera sina organ (så kallad opt-out). Om närståendevetot avskaffas skulle det enligt vår erfarenhet kunna vara en lättnad för många närstående eftersom deras beslutsbörda lyfts bort i en stund av sorg och förtvivlan.
Utredningen föreslår också att vuxna beslutsoförmögna, en individkategori som inte är klart definierad, inte ska kunna bli donatorer efter sin död. Detta utredningsförslag är oklart, skapar förvirring och osäkerhet inom professionen och kommer leda till att färre personer får möjligheten att donera.