Enligt min mening har revideringen av lagrummet i 29 kap. 7 § brottsbalken (1962:700) som tar sikte på ungdomsreduktionen för unga lagöverträdare medfört väldigt märkliga tröskeleffekter. Lagrummet tar, starkt förenklat, sikte på en förmildrande straffrättslig behandling för unga lagöverträdare i förhållande till vuxna. I januari 2022 tillfördes ett nytt stycke i lagrummet som stadgar att den tilltalades ungdom inte ska beaktas särskilt vid påföljdsbestämningen i fråga om allvarliga brott för unga lagöverträdare som varit mellan 18-20 år vid brottstillfället.
Individer som varit under 18 år vid gärningstillfället omfattas fortsatt av reduktionen. Detta medför märkliga tröskeleffekter.
För att ta ett konkret exempel. Ponera att två människor väljer att begå ett rån tillsammans och i samförstånd. En av dem är 18 år vid tidpunkten för gärningen, den andra är 17 år och 10 månader. Straffminimum för ett rån är 1 år och 6 månader (jfr 8 kap. 5 § brottsbalken). Om vi antar att det är ett rån av “normalgraden”, så torde straffmätningen hamna på straffminimum, eller i vart fall i närheten av denna. Argumentationen kring straffmätning och påföljd kommer dock att skilja sig markant mycket mellan dessa två individer. Trots att det åldersmässigt skiljer endast två månader. Vi kan också leka med tanken att det är 17-åringen som varit pådrivande i händelseförloppet.
Det finns anledning att anta att 18-åringen kommer att få ett fängelsestraff mot bakgrund av det inträffade, förutsatt att det inte finns betydande förmildrande omständigheter som talar i en annan riktning. Ingen reduktion och hänsyn till vederbörandes ålder kommer att tas mot bakgrund av den ändring av lagrummet i 29 kap. 7 § brottsbalken som tillkom i januari 2022.
17-åringen kommer däremot, å andra sidan, att erhålla en reduktion och en mildrande straffrättslig behandling enbart på grund av personen i frågans ålder. Personen torde inte heller riskera att få fängelse som slutlig påföljd, då det krävs synnerliga skäl att döma någon under arton år till fängelse. Detta “normalfall” av rån faller inte in under som ett synnerligt skäl. I stället kommer bestämmelserna om överlämnande till särskild vård för unga i enlighet med (32 kap. BrB) att bli tillämpliga i fråga om slutlig påföljd för 17-åringen.
Det ovan redogjorda exemplet är basalt men visar på vissa tröskeleffekter inom den svenska påföljdsläran. Är det verkligen motiverat att en åldersskillnad på enbart två (!) månader ska medföra så påtagliga skillnader i hur individer behandlas? Har 18-åringen verkligen erhållit så mycket mognad, kunskap och vishet på två månader att det är motiverat att vederbörande ska särbehandlas i ett negativt avseende i förhållande till 17-åringen? Trots att det varit den yngre personen som, i det fiktiva fallet, initierat gärningen och varit pådrivande. Det är en orimlig tröskeleffekt, enligt min mening.
Vad tycker du?