Var rädd om det som finns kvar i Oxelösund

Jag vill inte sitta på Björntorp och berätta om hur vi en gång hade ett badhus med 25 meters sim-bassäng, hopptorn och romerskt bastubad, skriver Sten-Åke Karlsson, Oxelösund.

Jag vill inte sitta på Björntorp och berätta om hur vi en gång hade ett badhus med 25 meters sim-bassäng, hopptorn och romerskt bastubad, skriver Sten-Åke Karlsson, Oxelösund.

Foto:

Debatt2023-11-22 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Oxelösund är en kommun som har haft nästan allt: Folkets Park, två biografer, Folkets hus med Sörmlands största teaterscen och bowlinghall, Ramdalens konstfrysta anläggningar med plats för bandy, ishockey och hastighetsåkning på fullstor 500 meters bana – finns inte längre. Ramdalens utomhusanläggningar är mycket bra, men bara avsedda för sommarbruk.

Det mesta av det som inte längre finns kvar hade vi själva (samhället och folkrörelserna) byggt och skapat genom gåvor, insamlingar, skattemedel och ideellt arbete. Sånt ska vi vara rädda om, det är kommunens själ. Privata lösningar har ibland varit nödvändiga – men det odlar inte folksjälen på samma sätt. 

Vi hade en järnvägsstation och ett järnvägshotell med två restauranger. Restaurang Kusten och ”bakfickan” Källaren Malmen, alltid välbesökta mat och utskänkningsställen. Vi har haft flera färjeförbindelser och en färjeterminal som senare blev restaurang Läget. Vid det trivsamma Läget anordnades dans och annan underhållning.

Oxelösund har alltid varit en bra plats att arbeta, leva och bo i – men var rädd om det som finns kvar. Jag vill inte sitta på Björntorp och berätta om hur vi en gång hade ett badhus med 25 meters sim-bassäng, hopptorn och romerskt bastubad.

Oxelösundarna förtjänar bättre. Det räcker naturligtvis inte med badhus, vi måste också våga satsa på vintersporterna. Oxelösund är alltjämt omtalat för: SSAB, hamnen, skärgården och bandy. Bandyn har alltid spelat en central roll för Oxelösundarna – den stärkte vår sociala gemenskap.  

Ramdalens IP var fullbelagd med träningstider för flicklag, pojklag, juniorlag, seniorlag och matcher på helgerna. Föräldrar, syskon och släkt var publik till ungdomarna. A-laget drog ofta 400 – 500 till Ramdalens läktare, ibland fler. Oxelösund var vida känt för sina välorganiserade ungdomsturneringar Kanonkuppen för de yngre och Oxelökuppen för de äldre ungdomarna. På dagtid använde skolorna isytorna och på onsdagskvällar var det allmänhetens åkning – ”prommis”.     

Alla lag som gästat Oxelösund kan berätta om det förträffliga hantverket att göra bra is. Och hur väl vi tog hand om domare och gästande lag. Bättre propaganda kunde Oxelösund aldrig få. IFK bedrev ishockey och deltog i seriespel. Korpen använde ishockeyrinken för hockeybockey. Det fanns tre divisioner med åtta lag i varje, det var serie- och cupspel från december till mars.

Är Oxelösunds kommun ensam om att inte längre kunna erbjuda barn och ungdomar att åka skridskor och spela matcher med klubba och boll, eller puck?

Ett studiebesök i Katrineholm visar hur fort en modern ishall blir en lönsam investering i samhälls-bygget. Kommunen måste våga vara offensiv och ge rätt signaler – både mot samhället och omvärlden. Satsningar på barn och ungdomars fritid medför så mycket mer.

En vindkraftpark skulle betydligt underlätta byggandet av en modern ishall – eller något annat bra alternativ som kan stärka folksjälen och gemenskapen till Oxelösund. Det finns ju möjligheter om vi bara tar vara på dem – det borde vi alla glädjas åt.