Det finns egentligen två sätt att bedriva politik. Det ena är att man tycker att pengar ska styra allt och den andra inställningen är att man inte tycker att pengar ska styra allt.
Folkhögskolorna i Sverige får ett statsbidrag på fyra miljarder kronor varje år. Det kan ställas i relation till t.ex. “Samhällsekonomi och finansförvaltning” i statens budget, som 2024 uppgår till 21 miljarder. Enligt Riksrevisionen innebär detta: “bland annat statlig förvaltningspolitik, offentlig upphandling, statliga arbetsgivarfrågor, statistik samt prognos- och uppföljningsverksamhet.”
På Sveriges 156 folkhögskolor möter vi lärare och annan personal deltagare som växer för varje dag. Många kommer från utanförskap och avhoppade studier, men lämnar oss och går vidare till högre utbildning, yrkesutbildning eller arbete. Många av våra deltagare har utländsk bakgrund och får hos oss gymnasiekompetens, parallellt med en kulturell och social integration.
En sökning på internet visar att våra folkhögskolor verkligen hjälper människor i det här landet: “Jag var på väg mot avgrunden. Men någonting hände. Folkhögskolan blev min räddning. Jag började växa som människa. Nu orkade jag säga emot dem som tryckte ned mig. Studierna tog mig från avgrunden”, säger någon. En annan uttrycker sig så här om att gå på folkhögskola: “Det har förändrat mitt liv. Jag tänker på framtiden och jag vill studera vidare. Det går jättebra för mig idag.” Exemplen på solskenshistorier i folkhögskolans kölvatten kan mångfaldigas.
Men i tider när allt ska mätas blir solskenshistorier omätbara och irrelevanta till förmån för siffran som står på sista raden. Som en annan folkhögskolestudent skrev: “Det här med att allt ska mätas alltså... Exakt detta har socialt arbete problem med också, eftersom relationsbyggande, stöd, förtroende och andra mjuka värden är svåra att mäta och "effektiviseras". Man drar till exempel in på kuratorstjänster när det inte kan bevisas vilken skillnad de gör i siffror. Hoppas verkligen att regeringen inte tar död på allt som inte går att profitera på.”
Är det dags för det omätbaras renässans? Filosofen Jonna Bornemark skriver i sin bok med det namnet att: “vi löser våra problem genom att spalta upp, kvantifiera och beräkna”. Vidare förklarar hon: “Hur utrymmet för den praktiska kunskapen, för omdöme och situationskunskap blivit allt mindre.” Är det detta vi vill ha, eller är det dags att tänka att pengar inte ska styra allt och satsa på människor och det som faktiskt hjälper dem?