En viktig anledning till att andra partier inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna (SD) brukar sägas vara att man har så olika ”värdegrund”. Med det menas då att SD inte på samma sätt står upp för grundläggande demokratiska regler och bestämmelser och därför inte blir rumsrena.

I Aktuellt den 2 oktober sändes en debatt mellan S och SD om bosättningslagen, Migrationsverkets möjlighet att bestämma över kommunernas mottagande av flyktingar och deras anhöriga. Där hade Louise Erixon (SD), kommunalråd i Sölvesborg, en viktig invändning. Lagen stred mot grundlagens bestämmelser om det kommunala självstyret. 

Detta innebär nämligen att kommunerna ska få sköta sina angelägenheter. Vilka de är skiftar över tid och riksdagens respekt för självstyret är mycket liten. Det är i stället de centrala ämbetsverken som får bestämma över kommunerna. Migrationsverket i flyktingfrågor, Socialstyrelsen i bemanningsfrågor inom äldrevården, Trafikverket i väg- och tåg-frågor, länsstyrelsen i byggfrågor, Naturvårdsverket i naturvårdsfrågor etcetera. För ett tag sedan beslutade riksdagen att ta bort kommunernas veto mot det sprutbytesprogram som landstingen tillhandahåller och, som får det antas, underlättar ett fortsatt missbruk. Men ansvaret och vårdkostnaderna ligger oförändrat kvar i kommunerna. Bara som ett exempel.

Socialstyrelsen bestämmer över bemanningen på äldreboenden. Kommunerna har ansvaret för äldrevården. Väljarna har alltså alla möjligheter att i allmänna val ge sin syn på bemanningen inom äldrevården. Beslut från centrala ämbetsverk däremot kan väljarna inte påverka. Inte heller hur mycket av den kommunala ekonomin som skall avsättas för att tillgodose önskemål från styrelsen. De ytterligare kostnader som kan uppstå får kommunen stå för. Styrelsen behöver inte bry sig, för den är det bara att besluta. Gärna tillsammans med ett kännbart vite. Den avvägning mellan olika behov som är en grundpelare för varje kommun görs i detta fall av Socialstyrelsen, oavsett vad kommunfullmäktige kan ha beslutat i frågan.

På samma sätt förhåller det sig med flyktingmottagande. Alla inser naturligtvis att mottagandet av flyktingar helst skall fördelas jämlikt över landet. Respekten för den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen gör då att det måste ske på ett sådant sätt att den inte ignoreras, och att staten tar det fulla ansvaret för ett i grunden statligt beslut. Migrationsverkets uppdrag måste utformas därefter. 

Alternativet är en större begränsning av mottagandet av skyddsbehövande flyktingar, där särskilt barnen lever under förfärande omständigheter. Detta att värna om den kommunala självstyrelsen borde vara en gemensam värdegrund för alla partier och ingenting som på något sätt är begränsat till Louise Erixon och SD.