För att tillgodose SSAB:s behov av el planerar Vattenfall el-distribution att bygga två nya 130 kV-ledningar mellan transformatorstationen i Hedenlunda i Flen och SSAB:s stålverk i Oxelösund. Om Vattenfall fortskrider med sina planer på en luftledning, kommer den att lämna ett 74 kilometer långt öppet sår genom ovärderliga skogs- och kulturlandskap i Södermanland. Skog kommer att röjas och ersättas av stolpar dubbelt så höga som omgivande träd. Ledningen kommer att korsa Kiladalens Natura 2000-område, som med sina höga naturvärden tryggar unik biologisk mångfald.
Mark-och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt har nyligen haft förhandling om luftledningen. Om man vill se det positivt så handlar målet ytterst om att hjälpa SSAB att reducera sina i dagsläget stora utsläpp med hjälp av ny teknik. Det finns två alternativ när det gäller att förse bolaget med energin för detta, luftledning eller markkabel där den senare troligen är något dyrare att bygga.
Så långt är nog alla överens. Men efter förhandlingen så kan vi konstatera att det är obegripligt att om ny omställning kräver ny teknik för stålproduktion men varför kan inte modern teknik användas för att förse ugnarna med el?
I Sverige tas över 200 000 hektar skogsmark – en yta större än Öland – i anspråk av luftburna kraftledningar. Helt i motsats till markkabel som läggs utmed vägar och befintlig infrastruktur i största möjliga mån, och på så sätt minskas intrånget i skogs- och jordbruksmark.
Miljödomstolens roll är att döma av olika intressen utifrån lagstiftningen. Men när argumentationen blir – ”så här har vi alltid gjort” så börjar man undra om ägaren till Vattenfall – det vill säga staten – verkligen vet vad Vattenfall håller på med.
Inte ett ord från Vattenfalls sida om beredskapsfrågan, inte ett ord om att kostnaden för mark-kabel bara är något högre än luftledning, inte ett ord om teknikutvecklingen som gör att andra länder gräver ner – Sverige gör det inte men inte minst synen på äganderätten. Staten argumenterar som att de ny-koloniserar.
För förhandlingen i Mark- och miljödomstolen präglades inte av sakliga framställningar från Vattenfalls sida utan det var staten med stort S som påvisade att det har alltid rätt. Då är tydligen inte sakfrågorna viktiga.
Att gräva ned ledningen skulle ge SSAB den el de behöver för att producera fossilfritt stål och trygga omistliga naturvärden. Gör svensk industri verkligt hållbar genom att ta hänsyn till helhetsbilden.
Vi kan inte rädda klimatet genom att offra miljön.