Sverige vaknade upp efter valet till en ny vardag. Det politiska landskapet hade ritats om. En ny regering är nu på plats bestående av tre partier: Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd från Sverigedemokraterna. Den framtida styrningen av landet är baserad på det så kallade Tidö-avtalet och mycket kommer att dikteras av SD.
Under många år har de etablerade politiska partierna försökt trycka undan SD, med blandade resultat. SD har lyckats tvätta bort stämpeln av att vara en politisk rörelse med en rasistisk värdegrund i botten, och är nu Sveriges näst största parti. I grunden är det så att partiet lyft fram problem som andra partier har fjärmats ifrån. Det är obekvämt i Sverige att öppet lyfta sådant som har direkt eller indirekt anknyttning till invandring. Man blir lätt klassad som rasist och diskussionen har hamnat i köket. Inte nu längre!
SD kom in i riksdagen 2010 med enbart 5,7 procent och gjorde bedriften i det senaste valet att nå 20,54 procent. På kort tid har SD vuxit sig stort. För att släppa fram Ulf Kristersson som Sveriges statsminister har partiet krävt stort inflytande och fått detta.
Hur hamnade vi där? Jag nämnde tabun som vi i Sverige haft kring diskussionen om hur det går för oss som har sökt oss till Sverige. Kravet på att anpassa sig i samhället är det minsta som man kan ställa på en person som självmant sökt asyl. Det har funnits en oförmåga från systemets sida att bidra till ett framgångsrikt mottagande.
Vi ser i dag många problem som bottnar i detta misslyckande och dit hör viss brottslighet. I dag ser Sverige ibland ut som ett land där en del människor lever i parallella samhällen, med egna regler. Skjutningar är vardag i Sverige. Människors oro växer och krav har därför ställts på den förda politiken. SD har haft öppet mål och kunnat påtala systemets tillkortakommanden. Exempel på dessa är mottagande samt anpassning av migranter, antalet människor som vistas illegalt i landet, svårigheter att utvisa dem som har begått brott, indragning av medborgarskap med mera. På område efter område har SD fått stora ytor att höras.
Ibland har SD:s svar på problemet känts populistiskt. Men, för varje skjutning någonstans i Sverige, har stödet för invandring till Sverige sjunkit till låga nivåer. SD har lyckas med att koppla otryggheten i samhället till samhällets oförmåga att sätta ner foten.
Här är vi i dag. Nästan alla partier inser att man borde ha gjort något åt problemen långt tidigare. Det lönar sig att lyssna på människors oro.