Självklart är det tragiskt. Så oerhört tragiskt när människor vi älskar dör i förtid. När ingenting är sig likt och vi plötsligt kastas in i en verklighet som är surrealistisk och inte har några hållpunkter. Men lär vi oss nåt bestående när allt vi kände till som tryggt och vant försvann?
I dag visar överallt hjälpsamhet och solidaritet sitt ansikte. Vi hjälps åt att handla till de som inte kan. Artister åker ut och uppträder framför serviceboenden I vårt land fattas beslut om karantän, stängning av skolor, större folksamlingar. Vi förväntas ta hänsyn och agera med förnuft. Öppenhet råder. Demokratin fungerar.
I andra länder använder diktaturer tillfället att stärka sin egen makt och föra utvecklingen bakåt. Polen är ett exempel, Ungern ett annat.
I ett av världens största länder beter sig den folkvalde presidenten som ett tjurigt barn med svårigheter att komma ihåg vad han sa för en vecka sen. Och blir applåderad av sina följare. " Jag är säker på att folk kommer bli glada över att få en stor, fet och vacker check med mitt namn på" säger Trump och trycker sitt namn på utbetalningsavier som ska gå till behövande. Ja, hur vi hanterar pandemin skiljer sig.
Men har pandemin verkligen visat vikten av att hålla ihop och hjälpa varandra. Visar den att samhället håller? Så vill vi tro.
Miljarder kronor avsätts för att hjälpa. Såväl företagare som enskild omfattas. Permitteringar med som högst 7,5 procent löneminskning. Täckning för sjuklönekostnaden. Viss ekonomisk ersättning för karensdag.
Och nånstans där börjar det krackelera. Mina krav ställs mot dina krav. Tidningar och social medier fylls av "det är för lite", "jag vill ha mer". UD hjälper mig inte hem. Jag kan inte ta mig till mitt barns födelse. Det är för lite ersättning för karensdagen. Det behövs mer pengar till företagarna.
Då börjar jag fundera. Lär vi oss något? Kommer vi gå starkare ur det här? Som samhälle och som människa. Och hur hanterar vi efterdyningarna? När allt ska igång igen. När somliga hade möjligheten att flyta med och leva som vanligt. Andra tappade fotfästet.
I krisen prövas samhället. Blev erfarenheten att alla tjänar på att hjälpas åt? Jag hoppas det.