“Jag vill bo med dig och mamma i 100 år, säger 6-åringen och springer glatt vinkande till sina klasskompisar som också ska träna fotboll. Om hon inte blir Sveriges president kan hon tänka sig att bli fotbollsproffs och spela i Sveriges landslag när hon blir stor."
Några veckor efter att Ryssland invaderat Ukraina och den första flyktingarna nått Sverige uttalade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik att “i det här läget måste hela samhället hjälpa till. Kommuner, frivilligorganisationer och civilsamhället i stort”. Tre dagar senare hävdar migrationsminister Anders Ygeman att “vi har dragit lärdomar av krisen 2015”. Den 1 juli trädde en ny lag i kraft som säger att krigsflyktingarna ska placeras någonstans i Sverige efter en fördelningsmodell – och sannolikt inte i Nyköping. Och innan dess en flytt till förläggning i Flen.
Många som hörsammade uppmaningen att ta emot flyktingar i sina hem. Idag finns 118 ukrainska flyktingar i Nyköping. De bor hos värdfamiljer eller har ordnat egna boenden, inte sällan utanför tätorten. Vad är rimligheten i att flytta 118 personer och ersätta med 131 nya enligt fördelningsmodellen?
“Våra” flyktingar har precis börjat rota sig. Barn och ungdomar har börjat skola, hittat kompisar i fritidsintressen, de vuxna har börjat studera svenska, anställningsavtal har skrivits och vänskapsband har knutits. De har börjat känna lugnet och tryggheten, lärt sig om rättigheter och skyldigheter och blivit delaktiga. Tvingas de byta kommun skulle det innebära ytterligare ett uppbrott vilket kan bli smärtsamt för människor som redan bär på krigstrauman. Detta strider mot barnkonventionen som säger att “vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa”. Ukrainarna har dessutom redan kommit långt i integrationen. Att rycka upp familjerna nu innebär att vi förlorar år i integration. Är det vad Ygeman kallar lärdom?
Ukrainare och värdfamiljer har saknat stödet från myndigheter och beslutsfattare. Både ukrainarna själva och vi som stöttat har haft svårt att hitta information för att hjälpa dem vidare. Myndigheter hänvisar till varandra och till den nya lagen som de sedan inte vet något om. Det fick en person att utbrista: “Myndigheterna väntar bara på att vi ska åka hem, de vill inte ha oss här”. Behoven är stora och civilsamhället har dragit det stora lasset, bitvis hela lasset. Värdfamiljer har gett av sig själva både känslomässigt och ekonomiskt. Utan stöd vad händer nästa gång? Kommer civilsamhället vilja eller orkar ställa upp igen med så lite stöd från stat och kommun – och sedan få en örfil som tack för hjälpen.
Gör det möjligt för ukrainarna att stanna, i hela kommunen. Dra verklig lärdom av tidigare misstag.