När det ”bästa” blir det godas fiende

I Sverige har vi höga ambitioner, ja, mycket höga. Särskilt i frågor om hållbarhet och regelefterlevnad.

Allt oftare tenderar vi att halka snett, i vår iver att stå för det goda, det rätta. Vi hakar upp oss på detaljer i stället för att se helheten, skriver Anna Lövheim.

Allt oftare tenderar vi att halka snett, i vår iver att stå för det goda, det rätta. Vi hakar upp oss på detaljer i stället för att se helheten, skriver Anna Lövheim.

Foto: privat

Krönika2019-12-14 05:50
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Utomlands lyfts vårt samhällssystem ofta fram med vördnad och avund, blandat med en smula irritation över vårt präktiga och i bland självrättfärdigande sätt. Uttryck som Bror Duktig och do-gooder beskriver bilden av oss. På det hela taget positivt – hellre vara extrem i en vilja att göra gott, än tvärtom.

I en tid där hållbarhet är en överlevnadsfråga för planeten och mänskligheten skulle Sverige kunna inspirera andra till ökat ansvarstagande. Vi ligger långt fram inom flera områden. Men allt oftare tenderar vi att halka snett, i vår iver att stå för det goda, det rätta. Vi hakar upp oss på detaljer i stället för att se helheten. Då riskerar vi inte bara att missa målen, utan vi kan faktiskt förvärra en situation vi tänkte oss förbättra. Rädslan för negativ publicitet är i dag en hämmande faktor. 

Flera gånger har jag stött på företag som avstår från att marknadsföra gediget hållbarhetsarbete och sociala ansvarsarbete. För de vet att de kommer att dömas på den bit de har kvar, inte hur långt de har kommit. Hur ska vi kunna uppnå Agenda 2030 och FN:s hållbarhetsmål, om inte ens de som faktiskt försöker vågar agera förebilder? Målen är just mål att sträva mot. Med krav på deras omedelbara uppfyllnad skulle de ju inte behövas! 

I Sverige beskattar vi flygresor. Det kan verka smart. Tills man sett kartan över världens flygrörelser, med tjocka streck längs rutten Nordamerika-Centraleuropa-Sydostasien. Till och från Sverige syns knappt något streck. Men Sverige beskattar och bara vi, för flygskam är ett svenskt fenomen. Synd, för den gynnar inte omställningen till hållbart flyg utan gör bara att resorna straffas i stället för utsläppen. 

Det leder till avveckling, inte utveckling. Lek med tanken att skammen skulle breda ut sig över världen. Fundera sedan på vad flyget har inneburit för att föra folk, kulturer, människor närmare varandra och hur viktigt det är i ett globalt fredsperspektiv.

Vill vi ha mindre av det? Nej, tvärtom! Mer utbyte men med radikalt minskad klimatpåverkan. Därför bör vi sätta press på näringsliv och politiker att skapa klimatsmarta alternativ, samt bidra till forskning för fossilfritt flyg, och där det flygs mest. Sila mygg och svälja kameler, sade någon. I landet där vi älskar att vara bäst i klassen går det inte an.

Fotnot: Anna Lövheim är opinionsbildare i näringslivs- och samhällsfrågor. Hon medverkar som fristående krönikör i SN.