Socialdemokratiska väljare vet att deras politiska företrädare alltid griper varje tillfälle att fånga den politiska makten – nationellt, regionalt och kommunalt. För att lyckas med det är Socialdemokraterna beredda till alla nödvändiga partikonstellationer. Nu senast tillsammans med Miljöpartiet, som Löfven utpekade som en ”naturlig samarbetspartner”.
Utvecklingen har visat att Miljöpartiet inte fått många rätt, men att de ändå stannat i regeringen som stödjeben och därmed fullgör sin uppgift som sådant. Vänsterpartiet däremot har alltid varit pålitlig dörrmatta för S och absolut en naturlig samarbetspartner, om man med det menar ett parti som hålls utanför regeringskretsen men får medverka i den socialdemokratiska paradgrenen att höja skatterna för att på det sättet ge sina egna väljare intrycket att man medverkar till en bättre välfärd.
Stollegrejen med olika vinstbegränsningar för privata företag som S lovat genomföra skjuts till nästa valperiod, för att därefter när väljarna fått möjligheten att tänka igenom konsekvenserna av förslaget försvinna i all tysthet. Detta även om regeringen sitter kvar. Skulle så bli fallet tystas Vänsterpartiet med en bankskatt eller liknande. Viktigast för V är ändå när allt kommer omkring att ”de rika” får betala åtminstone någonting någonstans.
För borgerliga väljare är det inte lika säkert att deras politiska företrädare är angelägna att gripa och utöva makt. Det har funnits flera tillfällen under de senaste 50 åren då de borgerliga partierna haft flertal i röster, men ändå inte kunnat samla sig till en gemensam politik. Alliansen visade ändå att det var möjligt sedan Maud Olofsson (C) kunnat häva Centerns förståndsblockering i kärnkraftsfrågan.
Majoriteten i riksdagen är ickesocialistisk. Tillsammans med Sverigedemokraterna kan de borgerliga partierna fälla den rödgröna regeringen, ta över och förverkliga den politik som man lovat sina frustrerade väljare. Ändå händer ingenting. Förklaringen uppges vara att i varje fall Centern och Liberalerna inte vill ha en regering som är beroende av Sverigedemokraterna, aktivt eller passivt. Sverigedemokraternas bakgrund med ett nazistiskt förflutet utgör för dessa partier ett oöverstigligt hinder, säger de.
För Socialdemokraterna har Vänsterpartiets kommunistiska förflutna aldrig utgjort något hinder för samarbete såvitt bekant. Man utnyttjar deras väljare för att få en tillräcklig bas för sitt regerande och därmed sina möjligheter att förverkliga sina vallöften. Behövs det kommer naturligtvis Socialdemokraterna att se till att Sverigedemokraterna röstar på S i utbyte mot någonting utan större betydelse.
Alliansens beröringsskräck visavi SD är ingenting för S. I synnerhet som många LO-anslutna röstar på SD. Samtidigt har Alliansen, klokt nog, utnyttjat SD när man stoppade skattehöjningar och petade bort två statsråd! Moderatledaren Ulf Kristersson har nu meddelat att han inte ”lägger sig i” om M samarbetar med SD på lokal nivå. Det kan vara klokt, i synnerhet som det kommunala självstyret medger ett lokalt beslutsfattande. Kristerssons besked får också ses som en god början på den nödvändiga omprövningen av förhållandet till SD för att möjliggöra en ny Alliansregering 2018
Politik är ingen tébjudning. Det vet Socialdemokraterna!
Jan Carle
f d kommunalråd för Moderaterna