Replik till Niclas Malmberg och Ulla-Karin Skoghag (MP), SN 3/3, ”Får C och L styra svensk film blir det inte mycket gjort”.
Regeringen tar nu ett fast grepp kring svensk film. Man har ensidigt skrotat det gamla filmavtalet mellan parterna som funnits i ca 30 år och har i stället infört en helstatlig filmpolitik. Miljöpartiet ser genom sina företrädare Niclas Malmberg och Ulla-Karin Skoghag detta som en framgång. Vi liberaler ser det tvärtom som ett steg mot ytterligare statligt och politiskt inblandning i ett fritt kulturliv som både blir dyrare, sämre och mer styrt för alla inblandade.
Hur stödjer och stärker, hur finansierar vi och kanske främst hur ger vi alla i branschen ett vederbörligt inflytande över svensk film? Regeringen svarar med en ensidig, statlig filmpolitik som skall sköta allt. Det innebär att resurserna till svensk film nu blir mindre. Biograferna, särskilt de små, pressas hårt i och med man höjer momsen från 6 till 25 procent och finansiärer såsom biografägarna, SVT, TV4 och andra ställs utanför. Nu är det skattebetalarna som skall stå för notan. Momshöjningen är ett hårt slag främst för små biografer i små orter på landsbygden där flera redan fått lägga ned och fler är hotade. På dessa platser är bion ofta viktig del i kulturutbudet som nu tystas av regeringens stadsinriktade politik.
Det finns huvudsakligen två problem med en helstatlig filmpolitik. Det ena är att den är just statlig. Vi liberaler menar att staten ska vara mycket noga med att hålla armlängds avstånd till kulturen. När man lyfter viktiga beslut från de inblandade parterna till staten är risken uppenbar att det också blir en politisk styrning av vad som är bra eller dåligt, gångbart eller inte gångbart.
Det andra problemet är att en helstatlig filmpolitik innebär att filmmixen kan komma förändras. Ett avtal mellan aktörer som både hävdar kvalitetsfilmens konstnärliga aspekter och aktörer som strävar efter att höga publiksiffror ger en bra balans. Risken är uppenbar att den balansen nu rubbas och att den breda publikfilmen som får ta stryk. Det vore olyckligt. Svensk film behöver både bredd och spets. Den ska fortsätta både roa och oroa.
En liberalisering av filmpolitiken bygger på att man breddar antalet parter som är med, ökar allas inflytande och breddar finansieringen samtidigt som man måste göra Sverige mer attraktivt att göra film i. Idag görs många svenska produktioner i andra länder av kostnadsskäl.
Flera parter är i dag inte med och finansierar film. Den illegala nedladdningen och streaming dränerar svensk film på pengar. Men även den legala delen med stora utländska aktörer ger inte något tillbaka till filmen. Båda dessa delar som innebär cirka 800 mkr, något som regeringen helt hoppat över och väljer att stoppa huvudet i sanden.
En modernisering av filmpolitiken skulle enligt liberal modell innebära att resurserna till svensk film totalt sett rejält ökade, mer inflytande för alla inblandade parter och stabila, långsiktiga förhållande. Niclas Malmberg och Ulla-Karin Skoghag hyllar mer politisk styrning – vi främjar mer frihet och delaktighet!
Bengt Eliasson (L)
riksdagsledamot, kulturpolitisk talesperson
Sofia Remnert (L)
gruppledare, Liberalerna i Nyköpings kommun