Sahro Hashi berättar i SN 30/7 om sitt liv som ung kvinna i Brandkärr i Nyköping. Hon finns mitt i det område där språk, nationer, kulturer och religioner delar liv, möts och umgås. Tillsammans med 4500 andra Brandkärrsbor håller hon på med det vi brukar kalla för integration: att ömsesidigt lyssna och lära, vara sig själv och växa i möten med andra. Sahro är muslim.
Bertil Malmberg kommenterar i SN 16/8 det Sahro säger. Han hyser stor sympati för delar av Sahros berättelse men konstaterar att hon har fel. Därför måste Bertil rätta till Sahros berättelse. Hon förstår inte hur en muslim ska vara. Men Bertil vet. Han är inte muslim, men han vet.
Ofta tänker vi oss att religioner, kanske framför allt islam, är enhetliga fastlagda system. Som paket, oftast fyrkantiga. Vi tänker att exempelvis islam är en gång för alla färdiggjuten plattform, utan förändring, utan utveckling, utan mångfald, utan dialog, utan dynamiska processer. Muslimer, även i Brandkärr, ska vi därför se som en stor, stel, statisk grupp med en kultur och livsstil som vi icke-muslimer, anser vara otidsenlig och obegriplig. Islam kommer aldrig att kunna förändras, menar vi som vet.
När Sahro Hashi beskriver sitt sätt att tänka och handla, finner Bertil Malmberg att hon avviker från Kairodeklarationen och Ammanbudskapet, liksom från den långa muslimska traditionen av rättssystem, som kallas sharia. Rättsregler, en gång formulerade, skall tolkas efter bokstaven. Det som ett antal rättslärda muslimska ledare bekräftade 1950 i Kairo och 2005-2006 i Amman skall gälla i Bagdad och Brandkärr. Shariaregler om slöja gäller i evig tid, Sharo. Men: ”Att tolka en religiös text bokstavligt, det är något för dem som vill vara enfaldiga”” sade kyrkofadern Origenes (350-talet).
Inom den muslimska världen pågår, sedan länge, ett vetenskapligt studium och ett kritiskt arbete mot islams lära och dess historia. Källkritisk forskning och feministisk tolkning av islams grundtexter, till exempel sharialagarna, växer. Texterna från Kairo och Amman skärskådas. En del av Ammanbudskapets 552 undertecknare har själva funnit teologiska/ideologiska skäl att dra tillbaka sina signaturer (till exempel från Sverige Abd al Haqq Kielan i Eskilstuna). Ett teologiskt, processuellt fördjupningsarbete pågår, Sahro Hashi i Brandkärr är i gott sällskap. Hon är gräsrotsteolog.
Är det möjligt att söka ett ”vuxet” samtal gällande synen på islam – och religion i allmänhet? Kan vi genom lyssnande, i respekt och upptränad tillit, förstå varandra? Eller rent av förändras? Frågan är livsviktig i ett samhälle där integrationen är en ödesfråga inför framtiden. Kan Sahro Hashis frejdiga självuppfattning och hoppingivande integrationsinsats i Brandkärr få utrymme i debatten med den som enbart kan se islam som diskriminerande sharialagar och patriarkala livsmönster?
Integration är ett ömsesidigt åtagande. Det måste starta med god vilja. Att inte enbart anse sig ha rätt. Att försöka lära av varandra.
Salah Aljamal
muslim
Kjell Wiklund
kristen