Under den här mandatperioden ska det beslutas om eventuella höghastighetsbanor i Sverige. Men i valrörelsen har det varit nästan helt tyst i frågan. Detta trots att det kommer att bli en av de största investeringarna någonsin i Sverige.
En höghastighetsbana från Stockholm till Göteborg respektive Malmö, där Ostlänken utgör första etappen, skulle enligt Trafikverket kosta 230 miljarder, alltså 230 tusen miljoner kronor. Rödgröna regeringen har dock velat begränsa kostnaden till 205 miljarder. Till detta kommer stationer och lokal infrastruktur som inte finns med i beräkningen och dessutom rullande material. Lägger man ihop det är minst 400 miljarder mer realistiskt. Stora projekt tenderar dessutom nästan alltid att bli fördyrade.
Projektet är också tvivelaktigt ur miljösynpunkt. Inte minst genom kravet på att banan måste gå praktiskt taget spikrakt och man därför inte kan ta hänsyn vare sig till natur- eller kulturmiljö. Det finns också beräkningar som visar att en höghastighetsjärnväg förmodligen aldrig kan återbetala sin miljöskuld från utbyggnadstiden.
Dessutom ökar energiförbrukningen med nästan 50 procent vid fartökning från 250 km/t till 320, medan tidsvinsten bara blir knappt 12 procent. Alltså dyra och energislukande minuter.
Trots detta har politikerna varit förvånansvärt tysta i valdebatten. Inte heller kan man direkt berömma medias bevakning. Dock med undantag av Svenska Dagbladet som gjort en intervju med Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin. I intervjun upprepar Isabella Lövin sitt älsklingsargument att ”vi måste kunna bygga ihop oss med det europeiska höghastighetsnätet”. Men ett sådant finns bara inte om man ska tro EU:s revisionsrätt. Och om det fanns är också svårt att förstå hur man skulle nå detta snabbt från Sverige.
Genom Danmark blir det inte någon bana för 320 km/t, som Isabella Lövin vill ha, där gäller större delen 200 km/t med undantag av 60 km närmast Köpenhamn där det blir 250 km/t. Dessutom ska det gå godståg på banan. Ännu värre blir det när man kommer över till tyska sidan. Där möts man av en enkelspårig bana för 125 km/t som inte ens är elektrifierad. Förvisso har tyskarna lovat elektrifiering och farthöjning till 160 km/t när tunneln under Femarn Bält är klar. Men dubbelspår är skrivet på framtiden.
I EU:s revisionsrätts granskning konstateras att de europeiska höghastighetsjärnvägarna enbart är ”ett lapptäcke av nationella banor utan ordentlig samordning”. Ett höghastighetsnät blir dyrt och saknar ”en realistisk långsiktig plan”. Revisorernas slutsats blir att EU:s planer för ett samlat höghastighetsnät ”kommer sannolikt inte att uppfyllas”.
Uppenbart har Isabella Lövin inte ens läst ett så viktigt dokument. Förmodligen är kunskapsnivån bland de andra höghastighetspartiernas toppskikt på samma nivå. I alla fall har partierna inte velat – eller kunnat – bevisa motsatsen i valrörelsen.
Faktaresistensen verkar vara det närmaste är total. Det är skrämmande inför ett eventuellt beslut om höghastighetsbanor under den nya mandatperioden.
Håkan Norén
Nyköping