Den stora försvarsövningen Aurora 17 är nu genomförd. En eloge till alla deltagare, inte minst till de 6000 kvinnor och män från Hemvärnet som så helhjärtat och skickligt medverkat i övningen.
För första gången på ett par decennier fick under Aurora 17 en nästan komplett mekaniserad brigad öva strid mot en kvalificerad motståndare. En lärdom torde vara att en enda brigad inte kan uträtta så mycket på egen hand mot förband av det slag som Ryssland och Kina besitter. Flera brigader behövs. Förhoppningsvis är politikerna inte främmande för att få till stånd ytterligare några utöver redan befintliga resurser, det behövs åtminstone en ny brigad i Västsverige och en i Sydsverige, kanske en nära stockholmsområdet/Södermanland också.
Under Aurora 17 behövdes omfattande transporter till övningsområdena i Mellansverige av förband från Norrbotten i norr och Skåne i söder. I krig kan man inte räkna med intakt infrastruktur och att man inte utsätts för bekämpning. Det torde inte heller finnas tid för så här långa transporter. Brigaderna måste med andra ord redan i fredstid ha sina ingående förbandskomponenter inom respektive närområde, antingen det gäller pansarförband, ingenjör- och trängförband eller understödsförband som artilleri, luftvärn med mera.
Krigshistorien visar att mekaniserade förband sällan klarat sina anfallsuppgifter utan god tillgång på artilleri med lång skottvidd. Detta gäller säkert även idag. Artilleriets betydelse glöms lätt bort under långa fredsperioder. Så har skett både i Sverige och i andra länder. Och det har alltid visat sig ha ett högt pris i liv att eliminera tidigare försummelser.
För uthållig strid torde en svensk brigad av idag behöva minst 2-3 artilleribataljoner som understöd utöver egna granatkastare. Och de bör alltså redan före ett krigsutbrott finnas tillgängliga nära brigaden. Detta måste Försvarsberedningen inse så att man inte återigen underfinansierar och suboptimerar. Det är hög tid att återupprätta artilleriregementen i mellersta och södra Sverige.
Aurora 17 visade att Hemvärnet (40 bataljoner finns fördelade över hela landet) är en mycket värdefull skyddsresurs för vårt land. Modern utrustning och god utbildning har gjort att man nu kan klara krävande stridsuppgifter. Men den operativa handlingsfriheten skulle förbättras betydligt om politikerna ville ge hemvärnsbataljonerna, åtminstone de viktigaste och duktigaste, resurser även för mera långräckviddig indirekt eld utöver äldre granatkastare som väntas bli tillförda. Det kan inte bli fråga om dyrbara och alltför avancerade Archerpjäser. Förslagsvis skulle anskaffning av till exempel moderna 10,5 cm artilleripjäser, som är lätta att hantera och transportera och kan prestera upp till 20 km skottvidd, vara ett bra alternativ.
Upprustningen av artilleriet kommer att ta många år. Under tiden får vi hoppas att vi kan få hjälp utifrån om det blir allvar. Detta måste helst förövas. Några utländska artilleriförband bör få komma hit med stöd av värdlandsavtalet för samövning med våra förband under eller före en kommande Aurora 20.
Stig H. Moberg
f d reservofficer, militärhistorisk skribent