De borgerliga partierna och Svenskt Näringsliv ska inte underminera välfärden. Att nedmontera välfärden och införa låglönejobb omöjliggör integrationen av nyanlända och nya svenskar. En skiktning av välfärden skapar på längre sikt en andra klass medborgare.
På Moderaternas partistämma i Gävle den 26 oktober 2007 sade den dåvarande partiledaren Fredrik Reinfeldt att han ville göra Sverige till ett skatteparadis för dem som tjänar minst. Han menade inte ett skatteparadis på samma sätt som Salomonöarna och Caymanöarna, men ett skatteparadis för lågavlönade arbetare.
Reinfeldts vision var inte alls ny. Modellen med låglönejobben har funnits i Tyskland sedan många år tillbaka. Tanken är att motivera arbetstagare – i det här fallet nya svenskar – att ta jobb med låg lön. Dessa låglönejobb kan vi spåra tillbaka till det tyska kejsardömet och därefter har modellen med låga löner förändrats i omgångar under de senaste 30 åren i Tyskland, senast 2003. Målet var att minska arbetslösheten och att öka integrationen i samhället. Men i Sverige ledde låglönejobben till ingetdera, i stället ökade utanförskapet och arbetslösheten. Tyskland är inte Sverige och skattesystemet, liksom försäkringssystemet, skiljer sig markant mellan dessa två länder.
Men låglönejobb är inte helt förkastliga. De kan vara bra för pensionärer med låg inkomst som behöver dryga ut hushållskassan, och för studenter som får tjäna 98 000 kronor om året utan att den inkomsten påverkar studielånet från CSN. Däremot är låglönejobben en katastrof för en familj med ett antal barn. Denna familj kan inte etablera sig i det nya samhället. Den lågavlönade kan inte köpa en bostadsrätt eller ett hus eftersom den låga inkomsten står som ett hinder för införskaffandet av exempelvis en bostad. Inkomsten skulle inte täcka alla kostnader, helt enkelt.
Denna familj skulle inte kunna köpa cyklar, kläder och andra prylar till sig själva och sina barn. De skulle aldrig kunna förverkliga sina drömmar om en ny bil eller nya möbler. Att göra en klassresa är inte ens att drömma om. Den förmånen är och förblir en exklusivitetsrätt till de etablerade i samhället. De lågavlönade förblir dömda att leva på så gott som existensminimum. Slutsatsen av ett låglönejobb är ett liv i utanförskap och segregation.
Vi socialdemokrater vill värna om människors lika värde och ett liv i inkludering, inte i exkludering. Vi vill att man ska kunna leva på den lön som man tjänar ihop från sitt arbete. Människor ska känna sig innanför, inte utanför. Ingen ska hamna i isolering och segregation. Individens integritet, välmående och välbefinnande är en standard, inte ett privilegium för en viss kategori människor.
Salah Aljamal
socialdemokrat