Olof Jonmyren beskriver (SN 5/2) Annie Lööfs och Centerpartiets försök att på kommundagarna i Umeå bredda idédebatten om sjukvården. Partiskafferiet behöver fyllas med budskapet att ”sjukvården både i Bromma, Boden och Bor ska gå att lita på”. Jonmyren lägger sedan till ”att ett fåtal riktigt stora sjukhus bör backas av många mindre, men nära”.
Nu råkar Boden ligga två mil från Norrbottens största sjukhus (Sunderbyn). Bromma har fem kompletta akutsjukhus inom samma radie. Bor ligger i strax utanför Värnamo, som har ett komplett akutsjukhus för 85 000 medborgare. Än så länge bör tilläggas eftersom region Jönköping arbetar lika intensivt med att plocka funktioner från Värnamo som region Sörmland i Nyköping.
På samma sida i SN framför Niklas Adamsson (MP) ett liknande budskap. Den nya regionen behöver bättre kontaktytor och större lyhördhet. Bättre sjukhusvård, menar han väl? Att en diskussion som legat död sedan tidigt 90-tal, när dåvarande medicinprofessor Kjell Asplund i Umeå framförde samma budskap i sjukhusläkarnas tidskrift, nu återuppstår är intressant.
Asplunds analys då var att sjukhusen indelade i nivåerna region-, läns- och länsdelssjukhus var en nivå för mycket. Att läns- och länsdelssjukhusen borde bli bassjukhus med den högspecialiserade vården koncentrerad till region-, det vill säga universitetssjukhusen. Just så är sjukhusvården i Finland organiserad.
Sedan dess har reformer handlat om att göra länssjukhusen högspecialiserade samtidigt som länsdelssjukhusen har plockats. Nästan alla landets småsjukhus har på det sättet berövats stora delar av sin funktion. Totalkostnader har stigit därför att ”låtsasstorsjukhusen” är för små för att kvalitets- och kostnadseffektivt bedriva högspecialiserad sjukhusvård. Regionsjukhusen har samtidigt berövats delar av de patientunderlag som krävs. Belastning och kostnader för alla större sjukhus har ökat på sätt som inte förutsågs.
Men det är inte människor i Bromma eller Boden som är värst utsatta. Ännu mindre i Bor. Borborna har fortfarande nära tillgång till ett fullvärdigt akutsjukhus och är mindre drabbat av väntetids- och vårdplatskaoset på storsjukhusen. Värst är det för alla som söker vård på ett plockat sjukhus – eller på väg att bli – och fastnar där.
SN har det senaste året regelbundet beskrivit hur detta ofta har gällt barn längs Sörmlandskusten som söker vård i Nyköping. Det beror på att Nyköping som akutsjukhus har nått den avvecklingsfas när politiker och tjänstemän visslar och tittar i taket varje gång patienter fastnar i limbo.
Vilket är särskilt fel när barn drabbas.
Anders Mansten
överläkare i anestesi och intensivvård