Vilket ansvarsfullt och inspirerande arbete som personalen inom vården har! Det gäller våra liv. Men en ambitiös personal måste tyvärr arbeta under otillfredsställande förhållanden. Orsaken är främst en olämplig organisation och ett bristande ledarskap. Spåren förskräcker:
• I Sverige behandlas en tredjedel så många patienter per läkare jämfört med OECD och vi är sämst med antalet patientmöten per läkare.
• Sedan 1970 har över- och specialistläkarnas reallön minskat med 4 procent; och för övriga läkares med hela 25 procent. En specialistläkare i Frankrike tjänar dubbelt så mycket som en svensk.
• Sjuktalen inom den offentliga vården är mycket högre än i den privata; personalomsättningen likaså. Brister fylls med stafettläkare och -sköterskor - enmansföretagare som får en lön jämförbar med sina utländska kollegers (Östling/Rosengren, SvD 180421). I landstingen arbetar fler administratörer och chefer (44000) än läkare (35000). De representerar ett övertungt styrsystem som detaljstyrs och -kontrolleras med ”social ingenjörskonst” och ett otal riktade politiska bidrag. Ansvaret lyfts från den operativa ledningen, som gör det man får betalt för. Politiker på olika nivåer i stället för professionella ledare dirigerar vården. Det är väl uppenbart att vårdens organisation havererat. Det krävs strukturella ingrepp för att få en ledning som kan organisera och leda den professionellt.
• Ansvaret måste överlämnas till professionella aktörer med kompetens i stället för partibok; en ny organisation utan politiker och byråkrater behöver ersätta landstingen. Politikerna skall ”ta fingrarna ur syltburken” och koncentrera sig på rollen som huvudman.
• Sjukvården måste lyftas ut ur landsting/regioner.
• Flytta ansvaret för den avancerade sjukhusvården från 21 landsting till en samlad statlig ledning. Därmed reduceras volymen vård i landstingen radikalt.
• Bestäm gränssnittet mellan den avancerade vården och övrig vård – primärvård och vård som inte kräver centralisering för samlad kompetens eller rationellt nyttjande av dyrbar utrustning.
För stora delar av vården är kostnaden per behandling låg. Enda effekten av centralisering är försämrad service och överflyttning av kostnader på patienterna. ”Ofta-sjukvård” skall vara lokal.
• Anpassa gränssnittet till den kommunala vården efter de nya förutsättningarna. Bland annat bör äldrevården ingå i primärvården.
• För en sammanlagd primär- och äldrevård behöver man antingen lägga ansvaret i regionala organ för samverkan mellan kommunernas vård och en statlig primärsjukhusvård eller anpassa 291 kommuner till primärvården.
Landstingen gräver nu skyttegravar för att värja sig för förstatligandet. Man borde ”ta höjd för” nödvändiga förändringar och underlätta en oundviklig övergång.
På riksplanet vill man inte släppa detaljstyrningen och förstatliga. Det finns dock en som med egen erfarenhet och sin företrädares råd förstår problemen – Ebba Busch Thor (KD). Men när får vi en regering med insikt och kraft att ändra strukturen?
Kjell Håkansson
före detta företagsledare i privata och statliga bolag