Konserter med Tommy Körberg har blivit ett stående inslag i Bomans sommarverksamhet, i dryga två decennier har sångaren sjungit sina sånger inför ätande brunbrända män och kvinnor med sommarvillor, panamahattar och linnekavajer. En publik där alla verkar vara hej och du med mannen på scenen (också han ägare av en sommarvilla i kommunen) och där Benny Andersson, Björn Skifts och Kristina Lugn kan skymtas mysa med i låtarna runt borden på uteserveringen.
På sätt och vis är inramningen optimal för Tommy Körberg av i dag, en artist som numera verkar som mest tillfreds när han låter sin röst veckla ut sig mot en matta av gladjazzarrangemang och halvljummen svensktoppenrock. Sommarkvällen är mild, publiken är nöjd, artisten är nöjd, och det lite gnälliga mellansnacksskämtandet om skilsmässor, tjockismagar och det svenska "PK-klimatet" möts här av igenkännandets muntra mottagande, till viss förlägenhet för den unge recensenten som vid sidan av scenen söker tröst i ett glas av vinet "Tommy Körberg" som artisten dagen till ära lanserat (som faktiskt inte är så pjåkigt).
Konserten är skaplig. Tommy Körbergs röst är, om än inte lika majestätisk som för 20 år sedan, kraftfullare än det stora flertalet sångares, och det tonomfång som tiden har krympt kompenseras av en soulsmäktande fyllighet som skänker tyngd och värme åt hans repertoar. "Om du bara tror på mig" och den avslutande "Som en bro över mörka vatten" (den försvenskade "Bridge Over Troubled Water") sticker ut i mängden, likaså "Stad i ljus" och "Regnet det bara faller ner", och överlag är det de mer lågmälda, eftertänksamma och vemodiga konsertpartierna som utgör kvällens behållning, då finner sig recensenten gripen av stunden, berörd.
Och även om Tommy Körbergs paradnummer "Anthem" ingalunda når sin fulla potential med rockbandsorkestrering, så vittnar hans framförande av den om den stora artist han en gång varit, och fortfarande är. Och då är det lätt att förlåta honom för hans skämtande.