I april har det gått ett år sedan paret Åbrink med barnen Arvid, 7, och Iris, 6, hamnade i ett moment 22. Om det finns en väg ut är oklart. De misströstar.
De bor i Mörtbol. Post- och folkbokföringsadresserna är Björkvik, församlingen likaså. Barnen går i Björkviks skola, dit de var beviljade skolskjuts när familjen tidigare bodde i Fall.
Sedan flyttade Åbrinks ungefär fyra kilometer till Mörtbol och kom ännu lite närmare Björkvik. Men när de till höstterminen 2017 ansökte om skjuts av barnen till och från skolan sa kommunen plötsligt nej.
Mörtbol, visade det sig, hör till Forssjö skolas upptagningsområde. Gränsen som är skillnaden mellan ett ja och ett nej går 222 meter från familjens bostad.
Avslaget från bildningsförvaltningen kom på mejl bara två dagar före terminsstarten. Det var en kalldusch.
– Vi förstår mycket väl att man inte har rätt till skolskjuts till vilken skola som helst. Men när barnen redan har börjat i skolan och bor precis på gränsen mellan två upptagningsområden borde väl det sunda förnuftet få råda? tycker Philip Åbrink.
Barnen trivs i Björkviks skola. Där har de sin tillhörighet, kompisarna och sina aktiviteter. För föräldrarna förefaller det korkat ur alla aspekter att rycka upp barnen för att placera dem i en skola som ligger nästan en halvmil längre bort än Björkviks.
De överklagade med en ny ansökan, denna gång om skolskjuts av särskilda skäl. I väntan på beslut pusslade de för att själva kunna köra barnen.
– Vi resonerar också ur miljöperspektivet. Är det rimligt att vi kör varje dag när det går en skolskjuts till Björkvik med grannarnas barn? undrar Sara Åbrink.
Skolskjutshandläggarens nästa beslut var en repris på det första. Det motiverades med att skolskjuts skulle medföra en merkostnad för kommunen. Det var inte en fråga om antal kilometer, utan om hur skolskjutslinjerna är lagda.
– Men om vi nu skulle byta skola, måste det långsiktigt också bli en merkostnad. Om ett par år går ingen skolskjuts från vårt område till Forssjö.
Paret Åbrink har kartlagt hur skolskjutsarna kör i gränstrakterna Björkvik–Forssjö, har pratat med andra föräldrar och skaffat sig en bild av vart traktens barn skjutsas och på vilka grunder. De missunnar ingen möjligheten till skolskjuts, understryker de. Men de har hittat flera exempel där kommunen inte följer de tillämpningsregler som ligger till grund för avslag i deras fall.
– Det känns orimligt att man ska få kämpa så hårt för något som borde vara en självklarhet. Kommunen bör eftersträva en levande landsbygd, inte att vi som bor här ska motarbetas.
I slutet av november erbjöds barnen skolskjuts till Björkvik – i mån av plats. Lösningen innebar att de skulle gå närmare två kilometer till den hårt trafikerade Björkviksvägen för att plockas upp på väg 52. Föräldrarna tackade nej med hänvisning till trafikfarorna.
I stället har de presenterat ett par alternativa lösningar, som de menar är billigare än att låta barnen åka till och från Forssjö. Ett är att kommunen sätter in ett större fordon på en tur som faktiskt passerar i deras närhet.
– Men vi får bara till svar att det inte kommer att göras några avvikelser på turerna det gäller.
Det är uppenbart, tycker Philip och Sara Åbrink, att byråkratin kring skolskjutshandläggningen ligger som en våt filt över vad som är bäst för såväl barnen som samhällsekonomin och miljön.
– Det är under all kritik att gränssättningen för upptagningsområdena är så strikt. Vi tycker att kommunen måste se över hela skolskjutsorganisationen och vara mer flexibla från fall till fall.
Paret Åbrink är inte ensamt om att gå i klinch med kommunen angående rätten till skolskjuts på landsbygden. Den är erkänt problematisk, väcker många frågor och skapar inte sällan konflikt mellan föräldrar och kommunala tjänstemän.
– De tycker att vi är byråkratiska och stelbenta. Men vi måste utifrån likvärdighetsprincipen hålla oss inom ramarna.
Det säger Jörgen Rüdeberg, verksamhetschef med ansvar för skolskjutsfrågor vid bildningsförvaltningen. Han är van vid påstötningar från vårdnadshavare som av olika skäl är missnöjda med beslut eller ställer sig frågande till reglerna. Ibland blir det infekterat.
Några ytterligare svar till familjen Åbrink i Björkvik ger han inte. Han kommenterar inte enskilda fall offentligt, säger han.
Men en sak står klar: även vid gränsfall som Åbrinks är det kommunens kostnad – ur likvärdighetsperspektivet – som avgör mellan ett ja och ett nej.
– Men om kostnaden blir densamma eller lägre av att skjutsa en elev till annan skola än hemskolan, är vi skyldiga att erbjuda det, understryker Rüdeberg.
Paret Åbrink pekar på att barn i deras närområde som i dag åker till Forssjö skola upphör med det om två år. Långsiktigt skulle kostnaden därför bli mindre av att Åbrinks barn kördes till Björkvik än till Forssjö, anser de.
De tycker också att gränsdragningen är skev. Ett stycke västerut bor barn med rätt till skolskjuts till Björkvik, uppger de. Utnyttjades den, skulle taxin passera strax utanför Åbrinks bostad.
Rüdeberg kommenterar inte heller detta, men tycker att förvaltningen gör vad den kan för att vara tillmötesgående. Han känner inte till något fall i kommunen där skolskjuts beviljats i strid mot egna reglerna.
‒Det har i några fall uppdagats att entreprenören på eget initiativ har kört lite extra för att plocka upp elever. När det händer får vi sätta stopp för det.
Philip och Sara Åbrink ifrågasätter bemötandet som de har fått av skolskjutshandläggaren. De berättar om långsam handläggning och grava kommunikationsbrister, om bortförklaringar och – som de uppfattar det – rena lögner.
– Vi har haft många samtal med andra föräldrar som också upplever sig dåligt bemötta, säger Philip Åbrink.
Jörgen Rüdeberg:
– I samband med skolstarten är detta är problem. Det är inget att hymla om. Men det finns försvårande omständigheter.
Han beskriver handläggningen som ett stort pussel, där bitarna ideligen flyttas runt på grund av skolornas tjänstefördelningar, schemaändringar, elever som försvinner eller tillkommer ur skolskjutsrullorna. Fjolårets start för verksamhetens e-tjänst var heller inte oproblematisk.
– Det tar en oerhörd tid och i vissa lägen hinner handläggaren inte med enskilda förfrågningar. Det är inte hennes fel. Hon är helt enkelt sist i näringskedjan.