Regeringen annonserade på onsdagen på Dagens Nyheters debattsida att man ska tillsätta en ny utredning om arbetsvillkor och arbetstid. De listade en rad olika punkter som denna ska behandla, men mest uppseendeväckande är helt klart den om att utreda att återinföra det så kallade friåret, här smidigt omdöpt till ”alterneringsår”. En riktig miljöpartistisk klassiker klädd i modern skrud av återhämtning, stress i arbetslivet och modernisering.
Artikeln är undertecknad av Isabella Lövin från MP och den socialdemokratiske arbetsmarknads- och etableringsministern Ylva Johansson. De inleder med en lång utläggning om att klara av ett helt arbetsliv, om möjligheten att gå ner i arbetstid och jobba mindre, likväl som problemet med att många, särskilt kvinnor, arbetar ofrivillig deltid. Det är alltså en rejäl blandning av kort som utredaren ska ha ansvar för. En person från arbetsklassen som jobbar deltid underbetalt i kommunal sektor är en helt annan typ av person än den mellanchef som vill ta ett friår för att gå en konstskola. Deras behov ser annorlunda ut och de behöver helt olika lösningar.
Vidare har det framgått rätt tydligt att frågor som dessa, särskilt när det gäller frivillig deltid, mer flexibel arbetstid eller tjänsteledighet, är sådant som bäst löses i enskilda avtal på arbetsplatser. Om någon vill göra en deal med sin arbetsgivare om att jobba en timme mindre på eftermiddagarna för att istället finnas tillgänglig varannan helg kan det skötas utan att staten ska lägga sig i. Det är sant att arbetslivet behöver fortsätta moderniseras och anpassas, men det görs bäst i frivilliga avtal utan offentlig inblandning. Om staten ska lägga i sig i på det sätt som S och MP nu åter igen föreslår blir det snabbt dyrt och klumpigt.
Vi har tidigare haft friår i Sverige, möjligheten fanns mellan 2005 och 2007 och kostade skattebetalarna två miljarder per år i form av 85 procent av ens A-kassa. Kritiken var omfattande redan då, man menade att rätt grupper inte nåddes och att det i praktiken blev en medelklassubvention, vilket fick bland annat LO att kräva att det skulle avskaffas, något de hade helt rätt i.
Det är korrekt att konstatera att arbetslivet idag inte är det samma som det var på 1900 talet, och att vi kanske behöver ny lagstiftning för att möta nya utmaningar. Att vissa regler behöver förnyas för att vara bättre anpassade till ett annat system. Friåret är dock inte en modernisering utan snarare en gammal utdaterad MP-klenod som gör bäst i att stanna kvar i historieböckerna. Morgondagens arbetsliv löses inte med statligt subventionerad ledighet för medelklassen.
Hanna Marie Björklund