Vi har tidigare berättat om Martin Åberg och hans kamp för att komma tillbaka. Det är sju år sedan han ramlade ihop hemma i garaget och förlorade känseln i vänstra sidan av kroppen. Martin opererades i Uppsala och efteråt förklarade läkaren att han skulle få sitta i rullstol i resten av sitt liv. Han var då 21 år, halvsidesförlamad och hade en familj att försörja.
Men beskedet triggade Martin och hans envishet gjorde att han ville motbevisa allt. Så efter mycket träning och hårt arbete är han nu på god väg tillbaka. Han har blivit 28 år och målet är att vara med i Paralympics i Tokyo 2020 i sporten trike.
Trike är en cykel på tre hjul men intresset för cykling började långt tidigare.
‒Ja, jag har ju alltid gillat att cykla, ändå sedan jag bara var några år, säger Martin.
Redan 1999 var han med på Stockholm recycling. Efter loppet blev han tillfrågad om han inte skulle satsa på cykling. Men det blev inget då eftersom han hade så många andra intressen.
‒Just den mountainbiken har jag faktiskt kvar. Och den har jag till och med cyklat på i år, säger han och skiner upp som sol.
Två år efter hjärnblödningen fick han via Hjälpmedelscentralen en möjlighet att hyra en vanlig damcykel på tre hjul. Så från att ha varit en aktiv cyklist till att knappt kunna cykla satte han igång och gjorde framsteg hela tiden. Men han hade stora problem i början.
‒Min vänsterfot åkte av pedalen hela tiden. Det var lite smågenant.
Något år senare kom han i kontakt med Smack paracykel i Munktellarenan. De hade en "prova-på-dag" och han fick testa en racertrike.
‒Jag kände en betydlig skillnad mot damtrallan. Jag testade även på en klick-sko. Bara en sådan lösning med att sitta fast med fötterna gjorde att det blev en helt annan balans, säger Martin som hade en förhoppning om att hyra en sådan cykel via Hjälpmedelscentralen.
Han fick svaret att det skulle vara för stora omkostnader. Men han gav inte upp. I stället fick han 2015 idén att ställa upp i Halvvättern (15 mil).
‒Under loppet undrade många varför jag cyklade på en damtralla med tre hjul. Många trodde att jag hade slagit vad eller att det handlade om en svensexa, säger Martin.
Efter tio timmar och en öm rumpa var han i mål. Men under loppet hade Martin fått hjälp upp för Ombergsbacken av en tjej och efter loppet hörde hon av sig.
Och därefter gick allt fort. Facebook-gruppen "Vi som älskar landsvägscykling" startade en insamling och på kort tid hade han fått ihop pengar så han kunde köpa en gammal racertrike. Samtidigt fick Martin, som då var arbetslös, kontakt med cykelbutiken Sportson och Sparbanken Rekarne som stöttat honom på olika sätt.
Sedan en tid jobbar nu Martin som chaufför inom kommunen vilket har gett honom extra energi till att träna ytterligare. Men för att fullfölja satsningen krävdes en ny hoj.
‒Jag har försökt söka stipendier men det har varit svårt att få respons.
Men för två veckor sedan fick han sin nya cykel då vänner och kolleger stöttat honom ekonomiskt.
‒Till och med min gamla fotbollstränare hörde av sig. Han lämnade ett bidrag på 1 000 kronor och då blev jag rörd till tårar, säger Martin.
Cykeln är från början en så kallad Scott-racer som han har fått hjälp med att sätta en lös bakaxel på så att det blev en racertrike. Med denna möjlighet har Martin nu verktygen som krävs för att kvala in till Paralympics.
‒Det är bara jag och Rikard Nilsson som kör trike i Sverige. Han kom fyra i Rio 2016 och senare i höst ska vi träna ihop så då får vi se hur jag ligger till, säger Martin och ler.
Nästa år i maj sker klassificeringen. Då blir han klassad i T1 eller T2.
‒Som det är nu är jag klassad i T2 och då är det ett lägre handikapp. Rikard är rörelsehindrad och klassad i T1 och egentligen ligger väl jag någonstans mitt emellan. De anser att jag är helt frisk i höger sida men jag trampar faktiskt bara med ett ben. Han trampar med båda, säger Martin som fortfarande har stora problem med sin vänsterhand.
‒Jag sätter dit vänsterhanden på styret med hjälp av högern och sedan sitter den där. Jag skulle vilja hitta en lösning så att jag kan koppla på och av med bara vänstern.
Martins träning består ofta av att ta sig till och från jobbet fem dagar i veckan plus att han försöker få tid till träning under helger. Hans träningsbana har fått bli banvallen mellan Eskilstuna och Ärla då den sedan 2015 är omgjord till cykelbana.
‒Jag är superglad att cykelbanan finns men jag tycker att de måste sopa den lite oftare för jag har fått punktering ett par gånger, säger han och skrattar.
Han cyklar från Eskilstuna och hem till Hällberga på 22 minuter med sin nya trehjuling och ibland är han uppe i 55 kilometer i timmen. Men han vet också att det lär bli svårare att hålla igång träningen under vinterhalvåret. Därför är Martin inne på att införskaffa ett rullband där han kan sätta fast sin cykel och träna på inomhus.
‒Men hur vet jag inte, för rullbanden är bara byggda för en cykel med två hjul. Det känns som jag behöver hjälp där och just nu har jag ingen lösning.
Truppen till Paralympics tas ut nästa år och framöver har han bokat in några extra träningstillfällen, bland annat i Lund och Örebro.
‒Det finns deltävlingar utomlands men just har jag inte pengar till det. Visst, det är roligt om jag kommer med till OS och då har jag nått mitt mål. Men det skulle ändå vara helt fantastiskt att stå högst upp på pallen med ett OS-guld.