Mats Fällman träffar alla typer av sexualförbrytare och upplever att hebefilerna (som har en dragning åt förpubertala barn) är fler än pedofilerna. Ålderspannet bland männen är brett, från nyss fyllda 20 till 65+.
Mats Fällman berättar att förövarna inte kan ses som en homogen grupp men att det finns företeelser som förenar vad beträffar bakgrund, motivation och drivkraft.
‒Den här gruppen förövare har väldigt sällan några djupa och meningsfulla relationer. De får liksom inte till det på ett normalt sätt med människor i deras egen ålder. Det gäller såväl sexuella relationer som längre parrelationer. Därför är de ofta ganska ensamma.
En annan omständighet som förenar de sexbrottsdömda är att de i hög grad är porrskadade.
‒De har ofta exponerats för pornografi tidigt i livet och med tiden utvecklat pornografin till stresshantering. Porr blir ett sätt att hantera ångest över att man inte har fungerande relationer, att man inte är omtyckt. För att hantera frustationen porrsurfar man och använder sexualitet som en coopingstrategi (sätt att bemästra problemet).
Mats Fällman delar den allmänna uppfattningen om att allt fler unga med egen mobiltelefon skapat nya möjligheter för sexualbrottslingarna. En möjlighet som förövarna dessutom är duktiga på att utnyttja.
‒Grooming kan pågå under väldigt lång tid, flera år, innan förövaren hittar rätt ingångsläge. Under tiden bygger man upp en vänskap där förövaren samlar på sig information om barnet och barnets familj. Flera av de killar som sitter har varit fruktansvärt aktiva, vi pratar om hundratusentals kontaktförsök under en brottskarriär. Det finns otroligt mycket privata bilder i omlopp på sociala medier så det är enkelt att skapa sig en, eller hundra, fiktiva karaktärer.
Det är fullt begripligt, menar Mats Fällman, att många unga låter sig luras.
‒Förövarna väljer tjejer, eller killar i vissa fall, som har ett behov av att bli sedda, få komplimanger och bli lyssnade på. De är jättetrevliga, inställsamma och stöttande och i början stannar det där. Men det är ett upplägg för kommande aktiviteter. Det ska inte läggas någon skuld på offren. Förövarna spelar på ett väldigt fult sätt. De möter naturliga behov hos tjejerna, men de gör det för egen vinning.
Enligt Mats Fällman hamnar porrsurfare som använder sexualitet som ångestdämpning ofta i en ond spiral.
‒Mår man dåligt måste man sitta framför datorn oftare och under allt längre perioder. Det sista, som ställer till det, är att man måste höja stimulinivån för att få samma effekt. Det är då de brukar börja slira och ta ut svängarna beträffande pornografins typ. Från mer eller mindre normalporr till det olagliga och allt mer extrema. Det finns ingen som börjar med att gå in på ett chattforum och hota små barn att de ska visa sig nakna.
Rent statistiskt är återfallsrisken för sexualförbrytare generellt låg, enligt Fällman.
‒För gruppen som helhet är återfallsrisken under tio procent men variationerna är stora. Ju sämre liv de här männen får när de kommer ut efter avtjänat straff, desto högre blir risken för återfall. Det bästa vi kan göra för att sänka risken för sexualbrott, och det kan kännas konstigt, är att försöka få de här killarna att få så bra liv som möjligt.
Hur ska vi göra det menar du?
‒Genom att acceptera att de återvänder till samhället, kan få ett jobb och meningsfull sysselsättning och rent av förhållanden med åldersadekvata, fungerande personer. Det är nästan ingen som begår sexualbrott när de mår bra och lever ett produktivt liv. Det är oftast på baksidan av depressioner eller när man lever isolerat som det sker, säger han.
Någon större förståelse från allmänheten för sexualförbrytare är dock svår att finna. Diskussionen brukar kretsa kring hårdare straff, kastrering med slött skärverktyg och ett livslångt fördömande.
‒De tongångarna förekommer, absolut, men man ska vara medveten om att vi med ett sånt förhållningssätt höjer återfallsrisken.
Gruppen sexualförbrytare återfinns längst ner i rangordningen, även i den kriminella världen. Det finns dock en tydlig hierarki bland sexbrottslingarna själva.
‒ Längst ner är de som våldtagit sina egna barn, allra värst om det varit samkönat, en man som våldtagit sin son. Högst i hierarkin är de multikriminella som begått våldtäkter inom förhållandet. Homosexualitet har väldigt lågt anseende, en del anser att det är värre än att ha sex med barn, skruvat men så säger man på avdelningen.
Hur kan barn och föräldrar skydda sig mot grooming?
‒Man kan begränsa tillgången på mobiltelefon, att inte få ha den i gång på nätterna till exempel. En del förövare skickar hundratals meddelanden till flickorna på något dygn. Det kommer meddelanden mitt i natten, på dagen när man sitter i skolan eller under middagen på kvällen. Det är otroligt psykiskt påfrestande att känna sig så utsatt och då gör man nästan vad som helst för få ett slut. Till syvende och sist handlar det om att ha en bra dialog med sina barn.
Är tillgängligheten på offer den största orsaken till att fler döms?
‒Tillgången på offer i kombination med att internetanvändandet ökat och att allt fler killar brukat pornografi under många år. De tränar sig till objektifiering, tappar perspektiven och vet inte vad som är verkligt, och vad mänskligt lidande och ömsesidighet betyder. De pratar nästan aldrig om sexualitet med någon annan för då får de bara mothugg. De få som de pratar är via chattar på nätet, andra män som delar samma intresse och ursäktar varandra. De flyttar successivt fram sina gränser eftersom det man gör inte får några konsekvenser. De kan sitta och ladda ner övergreppsbilder i fem år utan att det händer något. De börjar rationalisera för sig själva. Det de gör är okej, ingen blir skadad, bilderna på barnen är redan tagna.
Och först när de ertappas så blir det verkligt?
‒Ja, det är många som först då fattar vilket lidande de tillfogat andra och att de faktiskt varit riktigt onda. Det finns tyvärr även de som aldrig vaknar upp.