SN:s ledarskribent Hanna Björklund har varit på rundresa i USA och fått politisk inspiration (SN 2018–08–02). Uppenbarligen har tf politiske redaktören Linnea Hylen släppt igenom drapan utan att fundera så mycket på innehållet. Då ledarsidan påstår sig dela Centerpartiets grundvärderingar utgår jag från att innehållet i Björklunds text ligger nära partiets syn på bland annat beskattningen av ”den skötsamma övre medelklassen”.
Hanna Björklunds tes är att vi ska fundera på ett systemskifte med amerikanska förtecken.
Hon anser att vi inför riksdagsvalet har en del att lära av USA. Förvisso har vi det, men knappast på områden som skatte- och välfärdspolitik. Björklund förespråkar ökad egenfinansiering av välfärdskostnader med lägre inkomstskatter som gynnar den skattetyngda medelklassen – ett grundskott mot svensk generell välfärdspolitik. Hon påstår också frankt att våra höga marginalskatter är skadliga för arbetsviljan. Den uppfattningen är inte alls allmän bland nationalekonomer av facket. Men trosvissa liberaler vet hur det ligger till! Problemet i Sverige är väl snarast att privilegierade, välutbildade arbetstagare i många fall arbetar för mycket till men för hälsa, familjeliv och samhällsengagemang. Men visst är en stor skattereform angelägen. Dagens lapptäcke, där det gjorts över 600 ändringar sedan omläggningen 1991, har nu en rad inbyggda orättvisor. ”Bäst före datum” passerades för flera mandatperioder sedan. Personligen förespråkar jag sänkta inkomstskatter i utbyte mot skatt på konsumtion, återinförd fastighetsskatt och höjd kapitalskatt. Någon sänkning av det samlade skattetrycket tror jag dock är orealistiskt om vi ska kunna behålla vårt välfärdssystem.
Hanna Björklund bör göra om sin resa och försöka samla in nya intryck från ”Fattigamerika”, från människor som inte är tillräckligt sjukförsäkrade och inte har råd att ge sina barn den utbildning som krävs för att skapa en anständig framtid för nästa generation. Mina, med amerikanska mått mycket radikala och högutbildade vänner, skämdes över sin president Georg W Bush 2008 och vill nu inte ens uttala den sittande presidentens namn.
FN:s speciella sändebud i frågor om extrem fattigdom, Philip Alston, lade nyligen fram en rapport (DN 2018–06–02). Den visar bland annat att nästan 41 miljoner amerikaner, 12,7 procent av befolkningen, lever i fattigdom. Och 18,5 miljoner av dessa är extremt fattiga.
Av rapporten framgår att den utbredda fattigdomen sannolikt kommer att skärpas ytterligare då presidenten driver en politik som syftar till att att frånta miljontals fattiga deras sociala skyddsnät samtidigt som de rika får betydande kapitalskattelättnader.
Min undring: Vill verkligen Centerpartiet driva en politik som syftar till ökande klyftor i det svenska samhället? Varför inte lite mer omtanke om skötsamma men underprivilegierade låginkomsttagare och pensionärer?
Lars-Eric Antonsson (S)
pol mag, glad pensionär
Hanna Marie Björklund
Svar: Lars-Eric Antonsson drar tämligen långtgående egna slutsatser när han menar att jag vill ha ”ett systemskifte med amerikanska förtecken”, inget sådant stod i min ledartext där vårt lands situation jämfördes med den amerikanska. Däremot reflekterade jag över att det finns en stor skillnad i skattetryck vad gäller just inkomster och hur hållbart det är att fortsätta på denna modell i dagens allt mer rörliga och globaliserade värld. Det är särskilt problematiskt när allt färre personer ska betala en allt större del av sin inkomst till det allmänna utan att alltid tydligt se vad man får för pengarna samtidigt som efterfrågan på tjänsterna ökar.
Antonsson säger att han förespråkar sänka inkomstskatter till förmån för andra metoder, det är en uppfattning som delas av mig och andra opinionsbildare på högerflanken, så låt oss börja samtalet om en bred överenskommelse där.