Så fort jag får minsta chans drar jag på min gamla mp4-spelare, stoppar i öronpropparna och försvinner in i en annan värld.
Det gör det monotona jobbet lättare. Som att fixa till alla grusgångar, blomrabatter och att dammsuga.
Men jag har märkt att jag ibland lever mig in lite för mycket i det overkliga livet. Som när jag förskräckt ryggade tillbaka på gymmet då städaren dök upp på andra sidan hörnet. Just då, i mitt huvud, för en millisekund var han vampyren i storyn där det går en seriemördare lös i Bergen.
En annan gång, och jag lovar att det var första gången det har hänt, skrek jag högt i bilen efter att ha blivit attackerad av en zombie. Sam (hunden) tittade förvånat upp och undrade varför matte skrek.
Okej, seriemördare och zombies, bokvalen verkar kanske vara lite ensidiga och jag måste erkänna att det blir nog mest deckare i hörlurarna. Anledningen är enkel, utbudet av den genren är mycket större på biblioteket än vad gäller andra typer av böcker.
Men jag älskar deckare, det måste jag erkänna. Det finns inget bättre än att krypa ihop i fåtöljen med ett nytt avsnitt av "Morden i Midsumer", "Unge kommissarie Morse" eller "Mord i paradiset". Min man förstår inte alls denna fascination.
"Jag kan plocka ut mördaren efter fem minuter" brukar han säga och även om jag inte riktigt vill erkänna det, så är hans svar oftast rätt.
"Kolla bara vem som introduceras lite så där i förbigående några minuter in, det är han eller hon".
Men jag älskar deckare ändå och jag är inte ensam. Man kan ju undra varför så många människor tycker som jag. För det mesta handlar det ju om någons död, hemska livsöden och psykiskt, sjuka personer.
Men det känns skönt att ge sig på ogräset samtidigt som Jack Reacher (författare: Lee Child) tar sig an fyra motståndare utan problem, eller då knepige Harry Hole (Jo Nesbø) löser kluriga gåtor utan logiska slut. Höststädnigen går betydligt lättare med Morse (Colin Dexter) i mitt huvud eller varför inte Armand Gamache (Louise Penny) som liksom Morse slåss mentalt mot mördare men även mot de högsta cheferna inom poliskåren.
Och jag återkommer gärna till Conan Doyles klassiska historier om Sherlock Holmes. De kan jag höra om och om igen.
Så bli inte förvånad om jag hajar till när du dyker upp framför mig. Då har jag bara försvunnit alltför djupt in i någon deckare så även om vi fysiskt befinner oss i Nyköping, så är jag i huvudet någon helt annanstans. På en bakgata i Dublin, ett dimmigt London eller i närheten av Quebec.