För drygt tre veckor sedan, den tionde september, var det världsdagen för suicidprevention. På SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd) i Sörmland, som har sitt säte i gamla residenset vid Nyköpingshus, hade man en hyllningskonsert med lokala artister. Ljus och marschaller tändes på lilla borggården utanför för att hedra var och en som tagit sitt liv.
– Det var många som hörde av sig till oss efteråt som kanske inte visste om att vi fanns, säger Ingela Ljung, ordförande för SPES Sörmland.
Hit kan alla som har förlorat en anhörig i suicid vända sig. Det kan vara för att dela med sig av känslor, minnen och funderingar, eller också bara sitta tyst. Organisationens främsta uppgift och styrka, är att människor som går igenom samma sorg, ska hitta till varandra. Och det handlar om oerhört många.
– Man kan ju tänka sig hur många som drabbas om 1500 personer tar sitt liv varje år. Det står minst 10 anhöriga runt varje person. Det är en jättestyrka att man bara kan sitta och veta att personen förstår utan att man behöver säga något, säger Ingela Ljung.
SPES arrangerar samtalsträffar och har en telefonjour som är öppen samtliga kvällar i veckan. Både samtalsträffarna och telefonjouren sköts av anhöriga som finner styrka i att finnas där för andra.
– Allt är ideellt arbete. Vi har till exempel föräldrar som förlorat ett barn för många år sedan som kommer till samtalsträffarna. Det är det som är så vackert med SPES, fantastiska människor som förstår att de kan hjälpa till genom att bara finnas där.
Men man behöver inte vara anhörig för att gå med i SPES. Ingela Ljungs svärfar tog livet av sig för två år sedan, men det var inte det som fick henne att engagera sig i organisationen. Hon gick med som stödmedlem långt innan.
– Jag har jobbat mycket med barn och unga och jag gick med för att jag tycker att det är så synd att unga människor mår så dåligt att de inte vill leva.
Andelen svenskar som tar sitt liv minskar, men inte bland ungdomarna. Det som skrämmer Ingela Ljung mest är att suicid i stället går ner i åldrarna.
– Jag blir helt tokig, hur kan det ens få vara så? Vi pratar om elvaåringar, de är barn.
LÄS MER: "Att överleva sitt barn är det värsta som kan hända"
Hon tror inte att det går att peka på en specifik faktor när det gäller psykisk hälsa bland ungdomar. I stället bör vi söka efter problemet i samhället som helhet. Ett samhälle där många vuxna som barn känner sig otillräckliga eller i utanförskap.
– Suicid är ett strukturellt samhällsproblem. Att ungdomarna mår dåligt är inte deras fel, det är bara en produkt av det samhälle vi har skapat. Vi har gett de en bild av hur livet ska vara som är otroligt svår att leva upp till.
Men ändå tror hon på att det finns faktorer som inte går att bortse i från, som ökad skolstress och sociala medier.
– De får så mycket input från alla möjliga håll, de är aldrig lämnade i fred på något sätt.
Hon upplever att de flesta självmordsfall i de yngre tonåren har någon sorts koppling till sociala medier.
– Ungdomarna lever i sina mobiltelefoner. Hos de som är yngre än 16 upplever jag nästan alltid något som är kopplat till sociala medier, mobbning eller utanförskap.
Det kan handla om kommentarer, uppmaningar till att ta sitt liv eller utpressningar. En 12-åring är inte färdigutvecklad och begriper kanske inte vad döden innebär. Men dagens samhälle, med dess filmer och spel bidrar till att skapa en föreställning om döden som provisorisk.
– Om vi flera gånger när vi spelar tv-spel säger att "jag bara ska dö först innan jag går och äter" så har man öppnat upp för döden på ett helt annat sätt.
Ingela Ljung menar att det är hela samhällets ansvar att se till att förebygga suicid bland barn och unga. En bra början är att börja prata om psykisk ohälsa.
– Vi har temadagar på gymnasiet om psykisk hälsa. I år kommer vi även erbjuda högstadieskolor en utbildning om psykisk ohälsa. Man måste få veta att man inte är ensam om det. Vi har en nollvision precis som i trafiken, men det är ingen som pratar om det.