Väldigt många av Sveriges arbetare kommer att känna in på huden en ålderdom som präglas av låga inkomster, kanske till och med fattigdom på ålderns höst. Denna oro för framtiden och ett samhälle präglat av ojämlikhet kan leda till att välfärdsstaten går sönder. Besparingar och omläggningar som gjordes på 1990-talet i marknadsliberala riktningar, till exempel avvecklingen av det förmånsbaserade ATP-systemet, ledde till dagens situation. Nu krävs det stora och djärva insatser för att höja och förbättra pensionsutbetalningarna som kan ge Sveriges arbetare socialt hållbara och stabila pensioner.
Det lovades guld och gröna skogar på 1990-talet när pensionssystemet reformerades. De politiska partierna som ingick i pensionsgruppen på 1990-talet torgförde idén att det går att kombinera finansiell stabilitet med en pension värt namnet. Det visade sig senare att det inte stämmer i takt med att det nya systemet, i allt högre utsträckning, ersätter det gamla. Konsekvenserna blev att pensionerna är alltför låga och kan leda till fattigdom på äldre dagar.
Omfördelning har rört sig från att trygga en inkomstnivå till att omfördela resurser från deltidsarbetande, lågutbildade utrikesfödda och långtidssjukskrivna till andra medborgare. De som gynnas i det nya systemet är höginkomsttagare, som har en hög utbildning och som lever längre, och inte minst som har arbeten som enkelt kan förlängas som yrkesverksamhet in i 70-årsåldern.
När det nya pensionssystemet introducerades var beräkningen att det kommer att generera en årlig lönetillväxt om två procent, vilket skulle ge likvärdiga pensioner, precis på samma sätt som i det gamla systemet. Senare reviderades detta till att ett yrkesliv på cirka 40 år skulle ge samma effekt. Nu visade det sig att ingen av dessa beräkningar håller.
Den som inte vill bli fattig pensionär måste arbeta till 67–76-årsåldern, arbeta heltid – helst mer – större delen av sitt yrkesliv, vara sjukskriven så lite som möjligt och aldrig vara arbetslös. Men den som råkade vara lågutbildad och har varit sjukskriven eller arbetslös under långa perioder, kommer att få en mycket låg pension som går knappt att leva på. Som tur var, kan man alltid söka bostadstillägg eller stå med mössan i handen framför socialkontoret, eller som det så vackert heter nuförtiden – stöd och utveckling. Och hur roligt är det efter att man har knegat ett helt liv?
Det offentliga systemet och välfärdsstaten ska inte skapa ojämlikhet. Men det är exakt vad dagens pensionssystem gör.
Salah Aljamal
socialdemokrat