Pelle sörjes närmast av sin livskamrat Barbro och de fyra barnen.
Pelle växte upp i ett arbetarhem i Älvsjö. Pappa Sven var bland annat vaktmästare, mamma Mary tog hand om barn och hem och städade hos fint folk på Östermalm. Pelle växte upp med sin syster Elisabeth och sin bror Lasse.
I ungdomen utbildade han sig till verktygsmakare och arbetade under en tid på Sandviken Coromant, men intresset för konst, konsthantverk och musik fanns redan tidigt. Naturligt blev då att utbilda sig till slöjdlärare på slöjdseminariet i Linköping.
Pelle sökte till Nyckelvikskolan 1966 och träffade där Barbro. Tycke uppstod och Barbro och Pelle blev livskamrater och äkta par.
På Barbros släktgård Hillsta fanns hennes familj, lantliv, får och möjligheter till snickerier och flytten gick dit. Där växte de fyra barnen upp, familjen har hållit ihop och de tre döttrarna har efterhand flyttat tillbaka till gården där flera nya hus kommit till under åren.
Folkbildaren Pelle var under många år lärare på Stensunds folkhögskola, och därefter Nyckelvikskolan och senare även på Vårdinge By folkhögskola. Han startade också snickeri och sågverk tillsammans med en kompanjon, och var under några år verksam som hemslöjdskonsulent i Stockholms län.
Friluftsmänniskan Pelle älskade cykling, åkte långfärdsskridskor, paddlade kajak och på senare år skaffade han båt och gick regelbundet på gym. På utfärder med båten kom gärna kastspöt fram för att eventuellt få en gädda med sig hem.
Pelle utvecklade sitt konsthantverk särskilt efter pensionen. I snickeriet tillverkades fantastiska fågelbord som han kallade fågelfjäsk. Vidare tillverkades ljusstakar och framför allt underfundiga underbara skåp, en blandning av skåp och konstverk. Han var lekfull i sitt skapande, tog inspiration av barnbarnen och tog dem även med i snickeriet. Ibland fick de en ”kurs” i present t. ex. att tillverka vindsnurror eller musikinstrument.
Utöver alla ovan beskrivna aktiviteter så var Pelles allra största passion musiken. Han spelade bastuba i ungdomen och senare byggde han nyckelharpor åt sig och Barbro. Rötterna i Uppland fick betydelse i musiken. Släktskap med spelmanssläkten Wallin och rötterna i uppländska Valö och Öregrund gjorde att Pelle gärna spelade låtar efter Albin, Ceylon och Henry Wallin. Emellertid var repertoaren bred och låtar från hela Sverige och kanske särskilt Dalarna ingick.
I slutet av 1990 hände det förskräckliga. Pelle skadade vänstra handen i fräsmaskinen hemma på gården. Ett finger fick amputeras och två blev stela. Skräcken för en spelman. Pelle stod inför risken att inte kunna spela. Det blev en deprimerande tid. Men skam den som ger sig. I samarbete med Barbro, arbetsterapeuten, tillverkade Pelle en protes av trä och olika plast och gummimaterial och återkom till musiken. Med åren blev han återigen en fantastisk spelman, snabb i fingrarna och med rytmiskt spel, bara protesen satt rätt!
Pelle deltog i flera spelgrupper genom åren. Först Nyckelknippan, senare EPÅS och Härs och Tvärs. Vidare var Pelle medlem i Kultur och musikföreningen i Trosa kommun. Där spelade han och Murad världsmusik, en syntes mellan svensk nyckelharpa och kurdisk saz.
Människan Pelle var ödmjuk, lyssnande, känslig och intellektuell som tog ställning för de svaga. Varm humor med förkärlek till det folkliga. Han kunde med oefterhärmlig min och tonfall säga: ”Inte för att jag vart bjuden--- men jag gick inte dit heller”!
Vi är många som saknar Pelle men många fina minnen finns kvar från spelstunder och andra aktiviteter. Min Astrid och jag gläds till exempel åt alla gånger Pelle och Barbro firade midsommar med oss på Åland.
Slutet kom hastigt. Ingen förstod vad som skulle hända. Sorgen är stor men även glädjen över att ha känt Pelle!
Torbjörn Eriksson