Min syster finns inte längre.
Under min uppväxt var hon mitt föredöme och det formade mig till den jag är idag.
Vår barndom i Kiruna var inte direkt fattig, men ”knaper”, mamma hade fullt sjå att försörja oss fyra syskon. På något sätt hittade Eva ändå musiken och litteraturen. Hon läste mycket och intresserade sig för klassisk musik, trots att den aldrig hördes i vårt hem. Hon fick en gitarr i julklapp och lärde sig själv att ta ut ackord och kompa när hon sjöng visor.
Eva började tidigt jobba extra på biblioteket och på pastorsexpeditionen i Kiruna där hon i kyrkböckerna hittade ett par för oss okända syskon. Kanske blev det början på hennes intresse för historia och hembygd, människor och deras öden.
Tidigt träffade Eva sin blivande make Olle, de gifte sig 1966 och fick således 57 år tillsammans. Som för många norrlänningar gick flyttlasset ”söderut” och familjen hamnade så småningom i Björnlunda, i Sörmland. Eva kom att älska sin nya hembygd men bar ändå alltid på en längtan till den gamla, till fjällen och naturen...
Eva såg något gott i varje person hon mötte. Kanske var det hennes människointresse som ledde henne in på en bana inom förskolepedagogiken.
Under sitt yrkesliv hann Eva med att vara förskollärare, metodiklärare och slutligen barn- och ungdomskonsulent inom Strängnäs stift.
Min syster hade många vänner, flera av dem är kvar från ungdomsåren. Av oss alla är hon djupt sörjd och saknad.
Genom alla mina 73 år var hon självklar. Nu är jag ensam om minnena om oss, ingen finns längre kvar som kan bekräfta att jag har lekt, skrattat, delat hemligheter, bråkat, hånat och varit avundsjuk, men alltid älskat.
När en syster dör, dör ens barndom och man blir ensam kvar med minnena om sig själv.
Gun Haglund