Visserligen är hon svartklädd, men det man ser först är inte sorgfärgen utan smyckena och flärden. Maria Eleonora, änka efter Gustav II Adolf, har treradigt pärlhalsband, tjusig spetskrage och massor av smycken.
- Vi tror att det här är en målning av drottningen i sorgkläder, men är man drottning måste man ju ändå glittra och glänsa, säger Gudrun Anselm som är enhetschef för Sörmlands Museums samlingar där Maria Eleonoras porträtt finns.
Kungligheter var inte de enda som ville glänsa efter ett dödsfall. Adeln inspirerades och på 1600-talet blev begravningar ett sätt att visa upp sina fina anor och sin rikedom. Släktens vapensköldar var med i processionstågen framför kistan och när den döde kommit i jorden frossades det i mat och dryck. Till sist var begravningarna och likvakorna så påkostade och pampiga att man det sågs som ett problem. Olika förordningar uppifrån försökte reglera "yppighet och överflöd vid begravningar" - ofta förgäves.
Men alla hade inte råd att sörja lika tjusigt. I Sörmlands Museums samlingar hänger den överdådiga sorgklädda Maria Eleonora i rummet bredvid Axel "Döderhultaren" Johanssons lilla träskulptur "Begravningen". Här står en anonym och svartklädd änka vid en enkel träkista, tillsammans med en handfull män som både är kistbärare och sörjande sockengrannar. Förmodligen hade männen burit kistan direkt till graven. Det var först i mitten på 1800-talet som begravningsceremonin flyttade in i kyrkorna.
Svart har inte heller alltid varit sorgens färg. Länge hade de sörjande sina vanliga kläder på begravningen. I de socknar där kvinnorna bar folkdräkt valde man den enkla vardagsdräkten.
- Kvinnorna i Västra Vingåker och Österåker här i Sörmland hade ofta enkla gula dräkter av tyg som de färgat själva med björklöv. Tanken var att man skulle göra som det står i Bibeln och klä sig i "säck och aska". Man skulle sörja även i klädesdräkten, berättar Annie Clausen som har hand om textilsamlingarna på Sörmlands Museum.
Det var hovet som introducerade den svarta sorgefärgen på 1500-talet och efter Ulrika Eleonoras död 1693 kom förordningar om hur folket skulle sörja drottningen. Det var detaljerade krav på sorgflor på värjfästen och långa svarta kappor. Sedan skulle sorgklädseln långsamt trappas ner till bara det svarta sorgbandet återstod.
I Sörmlands Museums samlingar finns två små papplådor bevarade med de prydligt handskrivna etiketterna "sorg" och "svart-vitt". I lådorna ligger sorgband, ett svart flor, svarta handskar och både svarta och vita slipsar. Lådorna har tillhört Nyköpingsborna Ingeborg och Sigurd Eriksson och bland slipsarna har Ingeborg lagt in en minneslapp med texten "Vit slips på begravningsdagen".
Ceremonierna kring sorg var tydligare förr. I Sverige användes sorgband ungefär fram till 1960-talet. I ett år efter dödsfallet skulle familjemedlemmar visa att de hade sorg genom det svarta tygbandet som sattes på kapp- eller rockärmen.
- Jag minns att mamma hade sorgband efter mormors begravning, och på själva begravningsdagen bar hon sorgflor. Det är ju andra tider nu, men jag tror att många människor på något sätt skulle vilja visa utåt att de har sorg. Den möjligheten finns inte längre, säger Gudrun Anselm.
Vi har kommit långt från de svarta sorgsolfjädrarna, begravningskaramellerna och sorgsmyckena i Sörmlands Museums arkiv, men själva sorgen är förstås lika tung och jobbig nu som då. Gudrun Anselm visar vägen till en klädställning med välbevarade barnkläder från förra sekelskiftet och plockar fram en liten blå yllekappa.
- Den här kommer från Ökna säteri utanför Katrineholm. Tillsammans med några andra klädesplagg låg den invirad i ett linnebadlakan med en handskriven lapp. På den stod det: "Lille Knuts sista kläder när han var ute sista gången 11 maj 1888." Det var hans mamma Ingeborg Åkerhielm som skrev lappen efter att lille Knut dött i sviterna av en förkylning när han var fyra år gammal. Jag tycker att det är väldigt rörande.