Gunnel Malm skrev ett mejl till personligtredaktionen efter att ha läst vår artikelserie om döden.
"Tror vi borde prata mer om det vi alla måste igenom, framförallt planera för vårt kommande frånfälle. Göra upp med vår omgivning, ta första steget till försoning kanske, skriva ner hur vi vill ha det eller bara samtala om det", skrev hon bland annat.
Något som hon också tänker på är omgivningens undvikande reaktioner när hennes man var svårt sjuk i fyra månader, och sedan dog.
– Folk som han kände gick förbi, det kändes. Det där att folk säger "jag vill minnas honom som han var", det tycker jag är åt helsicke, säger hon.
Det är fjorton år sedan.
– Efteråt, när änkan, jag, ville prata om döden gick det inte alls med många, och några har ännu knappt nämnt hans namn, ännu mindre velat prata om det hela. Andra vänner ringde någon gång i veckan, peppade och lyssnade, bara brydde sig helt enkelt.
– Det var som att det inte existerade på något vis. När jag var i stor sorg tyckte jag att det var tungt. I dag har jag accepterat det. Nu tänker jag att jag har andra svagheter, det där är deras.
Gunnel Malm formulerar den inställning som säkert många har till tanken på sin egen död:
– Vi ska alla dö. Men det gäller ju inte mig.
Andra dör, men inte man själv.
– Du kan inte fatta att livet ska ta slut! säger Gunnel Malm och betonar att humor hjälper oss att förhålla oss till det oundvikliga.
– Du måste skratta åt döden! Annars blir du skiträdd.
Själv behövde hon inte förhålla sig till död i sin närhet förrän i vuxen ålder.
– Jag hade aldrig varit på en begravning förrän min pappa dog -91. Jag hade ingen som dog omkring mig när jag var barn, inga vänner som dog. Min man sa "du är förskonad, jag hade en kompis som dog när jag var 15".
Pappa, mamma och make har hon följt till den sista vilan, som det heter.
– Jag har vakat vid alla tre. Det var svårast med min man.
Det är viktigt att tala om hur man själv vill ha det, framhåller Gunnel Malm.
– Simo och jag gjorde upp, både det som var mellan oss, och hur han ville ha det. Till och med hur jag skulle sköta huset.
Gunnel Malm berättar också om mörkerrädslan hon fick som barn.
– Jag har varit mörkrädd hela mitt liv. ända till min man dog. Det är ytterst märkligt.
I mera verksamma år tänkte Gunnel Malm inte på döden. Nu närmar hon sig 70, och konstaterar att tiden börjar bli utmätt. Men hon känner sig inte jagad av tanken.
– När man dör, då får man ju svaren; om det blir helt svart, eller om man uppstår på den yttersta dagen, eller om man tror på själavandring...
Döden skrämmer henne inte.
– Det är det där innan som känns läskigare. Kroppens förfall, att inte klara sig själv, demens... Det känns värre.
Läs tidigare delar i vå serie om döden:
Minnesfilmer demokratiserar döden