"Mitt motto är skam den som ger sig, jag gräver inte ner mig och är envis som synden."
"Du har väl inte ont – du är ju så glad och trevlig jämnt?" Maria Ikonen, 50, har precis kommit hem från jobbet som administratör, satt på musik och tänt fönsterlamporna via Google home – "mest för att det är kul men jag sparar några steg" – och berättar om hur snacket kan gå. Hon hyllar maken, barnen, vänner och kollegor för allt stöd men andra attityder finns, om än i bekantskapskretsens periferi.
– Har du ett gipsat ben förstår folk att du har ont. Men artros är svårt eftersom det inte syns utanpå – förrän du haltar då.
Hur ont har du på grund av knäartrosen?
– Hur lång är en tråd? Har jag bara gått det nödvändiga och sitter med kudde under knäna kan det hända att jag inte känner någonting i en kvart. Det är lyx! Men att sitta still mycket är inte bra, jag behöver rörelse. Ibland gråter jag mig till sömns för att det gör så ont.
Hon har vant sig vid att göra avkall på älskade aktiviteter som trädgårdsarbete och långa promenader.
– Ett besök på Ica Ekängen, sen är jag förstörd. Förr sa man förslitningsskada, brosken försvinner och förtvinar. Det är klassat som en sjukdom i dag.
Jäderbon är inte ute efter sympatier och ja, hon är en positiv och glad person.
– Mitt motto är skam den som ger sig, jag gräver inte ner mig och är envis som synden.
Några hundra meter, sedan tar det stopp. Rörelse är viktigt för artrosen, samtidigt har Maria Ikonen stundtals så ont att hon inte kan hålla tillbaka tårarna. Snart väntar operation nummer två.
Vid millennieskiftet var hon med om en trafikolycka med whiplashskada som följd. Hösten 2017, när Maria Ikonen lagade mat small det till i vänster knä. Benet gick inte att stödja på.
– Sonen fick springa upp på vinden och hämta kryckor.
Träningsprogram och artrosskola till trots – nu väntar operation nummer två.
– Jag är för ung för protes, kul att vara för ung för något i alla fall. Jag behöver motionera för att gå ner i vikt efter operationen men utan operation kan jag inte röra mig, det blir moment 22.
– Sen har vi whiplashen också men det är bara konstant huvudvärk.
Sa du bara?
– Ja, jag är van att leva med värk, säger hon och berättar att hon har myalgi, smärta i muskler, också.
Vardagens hjältar inom avdelningen döda ting är en automatväxlad bil –"det var vidrigt att koppla ur" – en högre toalett och robotdammsugaren Gösta.
– Han kommer inte åt hörnen, annars sköter han sig, haha.
Maria Ikonen lever med ständig värk. Nära och kära är otroligt stöttande men det finns även de som ställer sig oförstående till att hon kan ha ont och samtidigt vara glad och positiv. "Mitt motto är skam den som ger sig."
Efter konvalescens drömmer hon om trädgårdsarbete, fiske och Prison Island i Västerås.
– Det är ungefär som Fångarna på fortet. Dit vill jag ta med barnen och klättra i rep!