Jag tyckte om min gräsklippare redan förra sommaren, hade kostat på mig den tre år tidigare, och det var en ren lyx att klippa mina stora gräsytor med en maskin som drog iväg som av sig själv och som klippte allt som kom i dess väg i breda våder.
Men så smällde det plötsligt till i maskinen en dag och det tämligen dämpade motorbrummet byttes mot ett förskräckligt metalliskt oljud. Det lät som att det antingen farit in något och fastnat i motorn, eller att något därinne lossnat och nu låg och rasslade runt. Min snälle granne kom till undsättning, lyssnade, pillade och hjälpte mig lyfta in maskinen i bilen. "Bäst att få det lagat direkt", sa han. "Innan den går sönder helt".
På firman jag rekommenderats att åka till fanns gott om personal bakom disken, och före mig stod en manlig kund. Som många kvinnor med mig upplevt när man kommer in en en sån här lite typiskt manlig miljö, full av motorer, olja och reservdelar i metall, blev jag stående som osynlig en god stund innan jag äntligen fick lämna ifrån mig min klippare till någon som mumlade "jag trodde du bara var i sällskap med honom".
Sedan gick veckorna. Torkan hade dämpat grönskan och gräset därhemma växte som tur var inte riktigt i takt med min otålighet. De skulle ringa inom några dagar och berätta vad de hittade, nu hade det gått en massa dagar. Jag stötte på, fick väldigt vaga svar i den berömda "du vet nog inte riktigt vad du pratar om nu, lilla gumman"–stilen men de skulle återkomma. Efter mycket om och men fick jag ett telefonsamtal: "Ursäkta att vi glömt ringa dig, din maskin går inte att reparera, du kan komma och hämta den nu och som plåster på såren får du lite rabatt om du köper en ny hos oss".
Med gråten i halsen hämtade jag ut min arbetskompis ur firmans verkstad, som klistrat en stor lapp med ordet "skrot" på motorn och skjutit in den bland andra "irreparabla" trädgårdsmaskiner. "Jo, den går nog att använda ett litet tag till, om du står ut med ljudet. Men förr eller senare skär motorn så var försiktig".
Samme snälle granne hjälpte mig lyfta ur klipparen och efter ett par dagar varnade jag alla närboende för en stunds oväsen, satte på mig öronproppar och drog igång. Efter tio minuter sa maskinen "Atjooo", spottade ut vad det nu var som legat och skramlat runt i motorn och återgick till normal samtalston. Sedan dess är gräsklippning ett rent nöje, om än lite tungt – eftersom vajern till självgåendefunktionen gått sönder under vistelsen på verkstan. Men en sådan tänkte jag titta in på firman och hämta en dag.
Har du också en rolig, oväntad, spännande eller tänkvärd historia du vill dela med dig av, hör av dig! Under sommaren berättar vi gärna din story. Kontaktuppgifter ser du högst upp på sidan.
Med önskan om en skön, glad och lagom grönskande sommar!