Andrea och Martin Wallenberg beslutade sig för en tid sedan att bli familjehem åt två ensamkommande flyktingbarn. I september flyttade den första tonåringen in och i slutet på november kom den andra.
– Vi blev tillfrågade av en kompis på en fest i februari förra året där vi samtalade kring bordet om fosterhem och sommarbarn och alla hade lite olika erfarenheter. Jag och Martin hade redan då varit i kontakt med kommunen om att bli kontaktfamilj, men inte fått napp än, berättar Andrea Wallenberg.
Efteråt började de att diskutera möjligheten att bli familjehem och fastnade för tanken efter att ha hört Morgan Allings ord om sin upplevelse efter att ha åkt tillbaka till sitt gamla fosterhem och mött grannar, som under hans barndomstid hört om förhållandena i huset, men inte ingripit.
– De sade att "men vad skulle vi ha gjort?" och Morgan sa att "ni kunde åtminstone ha gjort NÅT!", säger Martin och Andrea i kör, och det blev lite av grundtanken bakom deras engagemang.
– När vi pratade mer med vår kompis i somras så var hon väldigt duktig på att förklara att det inte är någon dans på rosor och det är inte säker att barnet ens vill ha en nära kontakt med oss för de har ju faktiskt en annan familj. Men hittills tycker inte jag att vi kommit till någon större krock, varken kulturmässigt eller tankemässigt, förklarar Martin.
– Det tror jag delvis beror på att det är vi som är den rådande kulturen i vårt hus. Det måste vara mycket svårare för dem som kommer hit och ser att "så här gör vi här, kom hit och haka på vårt tåg", det är lite lättare för oss, säger Andrea.
Inför att det första barnet skulle flytta in hos familjen pratade Andrea och Martin med de egna barnen för att de skulle förstå vad det egentligen innebär att vara familjehem.
– Ni sa så här, typ att vi har tänkt, om ni vill att vi ska skaffa ett barn som kommer från ett annat land. Då frågade ni om vi ville det och vi sa ja, berättar Linnea, som är det äldsta av Andrea och Martins egna barn.
När även det andra barnet skulle flytta in var det en del logistiska saker som behövde lösas, bland annat att Elias behövde dela rum med sina småsyskon.
– Vi hade först en diskussion, inte att vi kommer göra så här utan att så här funderar vi på att göra, vad tänker ni om det, förklarar Andrea.
När mellanmålet är över börjar barnen glida iväg i olika riktningar, någon ska hem till en kompis, en annan ska plugga och en tredje ska sova. Men nästa dag kommer alla sitta samlade runt mellisbordet igen.