Frida Nilsson utstrålar ett lugn och en positiv energi, när vi ses vid bostaden i ett fritidshusområde utanför Stigtomta. Vi sätter oss i en mysig soffgrupp, med skogen runt knuten. Här tar hon emot sina kunder, som relationscoach. Men resan hit har varit lång och har gått genom många egna terapitimmar.
Hon var nio år när två personer från Jehovas vittnen började komma hem till huset i Karlskrona för att studera bibeln med hennes mamma och bonuspappa. Efter ett tag frågade de om Frida också ville ha någon att studera med och hon tackade ja.
– När jag var tretton bestämde jag mig för att döpa mig och bli ett Jehovas vittne. Vi började gå på möten i Rikets sal. Jag kommer ihåg att alla var trevliga och rara personer. Det fanns många andra unga tjejer och jag trodde på det jag lärde mig.
Borta var allt sådant som jämnåriga klasskompisar gjorde. Som Jehovas vittne undvek hon födelsedags- eller julfirande, popmusik, klädtrender, shopping och festande på stan.
Från att hon var 13 år var hon ute predikade hon från dörr till dörr och tre gånger i veckan var gick familjen på möten i Rikets sal. Ofta predikade hon 70 timmar per månad och hoppade av gymnasiet för att hinna med. Men hon uppmuntrades aldrig att fortsätta skolan.
– De tror att världen snart kommer att förändras och att dagens samhällssystem inte kommer att vara kvar. Så det gäller att satsa på det rätta, på rätt tro.
– Ingen har tvingat på mig något av de besluten jag fattade då. När jag var mitt i det kändes det rätt för mig. Ibland tänkte jag att det hade varit härligt att gå ut, men i min värld gick det inte ihop med att leva som vittne.
Frida var 20 år när hon gifte sig. Maken tillhörde också Jehovas vittnen. De flyttade till Arboga för att jobba på rörelsens svenska huvudkontor. Efter en tid flyttade de till Nyköping och gick med i den lokala församlingen, med gemenskap och många vänner. Frida jobbade som passkontrollant på Skavsta, men umgicks helst inte med någon utanför församlingen, med risk för att bli dåligt påverkad utifrån.
Men hon började känna mer och mer att hon längtade ut ur församlingen och samtidigt ville hon separera från sin dåvarande man. Men det innebar uteslutning eftersom vittnen inte bör skilja sig.
– Det var overkligt. Det tog ett tag innan det klarnade att jag skulle gå ur. Att jag ville separera var drivkraft ett, men jag visste ju att det skulle få konsekvenser.
– Då kände jag att det är okej att vända ryggen mot familj och alla vänner. En del av mitt hjärta har alltid känt sig kvävt eller styrt. Jag har alltid fått höra att det inte finns någon kärlek i världen och har bara lyssnat på vad bibeln säger är rätt.
Från ett helt liv i en sluten religiös rörelse, utan särskilt mycket kontakt med omvärlden, skulle Frida plötsligt leva ute i det vanliga samhället, nästan helt utan stödet från släktingar och vänner.
Att inte längre ha den nära kontakten med mamma och vänner har varit tufft. Det första året hade hon inte någon kontakt alls med sin mamma, men de tog upp kontakten igen för barnens skull. De gamla vännerna umgås hon inte med över huvud taget.
– Man skulle önska att det inte var så, men jag har fyllt det tomrummet med mina nya kompisar.
För trots att hon har genomgått en lång och känslosam resa från det starkt religiösa livet var det aldrig svårt att skaffa ett nytt socialt liv. Hon hade turen att ha ett fint tjejgäng bland arbetskollegorna, något som hjälpte henne igenom den första tiden.
– Vissa som lämnat församlingen har haft lätt att skaffa nytt socialt liv, men många kan känna sig ensamma och isolerade.
Ganska snart efter utträdet träffade hon sin nuvarande man, och kastades rakt in i en helt ny värld.
– Det tog ganska många år innan jag kände att jag måste ta en titt på mitt bagage, vad det betyder. Jag var inte van att lyssna på mig själv, vad jag känner och tycker. Det är de bitarna jag har fått jobba med. Jag behövde landa i mig själv och försöka hitta min plats på ett jordnära sätt för att komma vidare.
Frida började gå hos en samtalscoach, och lärde sig att lyssna på sig själv.
– Samtalen hjälpte mig att hitta ett nytt förhållningssätt till livet och lita på att jag duger mer än väl.
Nu följer hon sitt hjärta och har själv börjat jobba som relationscoach, för att ge stöd till andra, och hon har hittat sin egen tro att vila på.
– Jag tror personligen på att det finns en andlig kraft, kalla det universum eller vad du vill, om vi är öppna för det. Men den är väldigt accepterande till skillnad från bibelns gud
I dag har Frida lagt livet som vittne bakom sig, men när hon berättar om sin bakgrund får hon många frågor.
– Det finns en nyfikenhet, man hör mycket rykten och många tycker att det är svårt att förstå.
– Jag är inte bitter eller arg på församlingen, tiden där har gett mig något också. Utan den hade jag kanske inte varit där jag är i dag.