I ett av Gnestas gamla sekelskifteshus bor pianoläraren Ragnhild Mao tillsammans med sin sambo i en trerumslägenhet. Här precis som i de flesta andra svenska städer, stora som små, har tiggare blivit en vanlig syn på gatorna de senaste åren. EU-migranterna, som ofta kommer från Rumänien och Bulgarien, tar sig från fattiga och utsatta levnadsförhållanden för att få ihop pengar till familjen där hemma.
Ragnhild Mao var en av de förbipasserande som regelbundet lämnade en slant i deras kopp.
– Jag kände mycket för de människor som sitter utanför butiken. Jag kan bli så frustrerad över hur orättvist det är. Det hade kunnat vara jag eller min mormor.
Hon började ta reda på mer om deras situation. Trots att det var vinter och kallt bodde de utomhus i bilar och tältläger. En av kvinnorna vid matbutiken hade så dålig hosta att Ragnhild trodde att hon aldrig skulle bli frisk under de svåra förhållanden hon levde. Det var då Ragnhild hörde om en kvinna som lät migranterna bo hos henne och tanken att göra lika dant väcktes.
– Jag låg sömnlös några nätter och funderade hur det skulle gå att låta dem bo här.
Tonårsbarnen hade blivit vuxna och rummet bredvid köket stod tomt. Efter resonerande fram och tillbaka kändes det rätt att bjuda hem den sjuka kvinnan och hennes man. Paret flyttade aldrig in, eftersom de inte ville flytta ifrån sina släktingar i tältlägret. Men tanken var väckt och Ragnhild fick kontakt med ett annat par som flyttade in.
Hemma hos Ragnhild fick de inte bara ett varmt och torrt rum, tak över huvudet och en säng att sova i. De kunde också använda köket, duschen och tvättmaskinen. Ja, allt sådant som inte fanns i tältlägret där de bott tills nu. Ordet spreds och snart flyttade två personer till in i lägenheten.
– På kommunens natthärbärge fanns det åsikter om vilka som fick bo. De som inte fick bo där fick bo hos mig, säger Ragnhild.
Men där höll det på att ta stopp.
– Det hade gått bra med grannarna, men hyresvärden ville att migranterna flyttade ut, annars skulle vi bli vräkta.
Det var mitt i vintern och det såg inte bättre ut än att de skulle tvingas ut i kylan igen.
Men Ragnhild hittade en lösning. För inneboende får man ha utan värdens tillstånd, så länge ingen störs. Nu begränsar hon sin gästfrihet till två personer åt gången. Ofta är det par, syskon eller släktingar som bor hos henne tillsammans en period i taget för att tjäna pengar till familjen där hemma. Alla kommer från samma rumänska by, där de lever i stor fattigdom.
Ragnhild har aldrig tvekat om det är rätt att ge pengar till tiggarna. Hon vet att pengarna hamnar hos den familj som behöver dem.
– Allt går direkt till familjen och till deras barn hemma i Rumänien. Det är välgörenhet utan mellanhänder. Med pengarna kan de laga ett tak som är trasigt eller köpa skor till barnen.
Men livet som tiggare är slitigt. Tillsammans med andra Gnestabor är Ragnhild med i gruppen Gnesta Solidaritet, som vill stötta dem som tigger.
– Vi jobbar för att de ska få en annan sysselsättning än tiggeri.
Under sommaren har migranterna plockat blåbär och lingon i skogen som sedan har sålts genom Facebook. Och i samarbete med konstföreningen Art lab tillverkar de träslevar, som de kan sälja.
– Efter två dagars bärplockning hade de fått ihop lika mycket som om de hade tiggt i en månad. Pengarna har de använt för att bygga familjens första dusch hemma i Rumänien, säger Ragnhild.
– Familjen som bor hos mig nu samlar in pengar till ved för att värma huset i vinter. Jag förstår mer och mer hur fattiga de är. Det är svårt att ta in.
I vinter hoppas hon kunna hjälpa till att förmedla andra tjänster, som snöskottning. Mariefred, några mil bort, är en förebild. Där har kommunens invånare gjort sig kända med Mariefredsmodellen, som erbjuder alla tiggare jobb istället för att sitta på gatan.
Vid det här laget har Ragnhild lärt sig lite rumänska och äter gärna middag tillsammans med sina inneboende hemma vid köksbordet.
– Det är väldigt berikande, man får perspektiv på sig själv och hur man har det. Vi har ofta väldigt roligt, men det är klart, man ser deras nöd i vitögat. Det är både smärta och glädje.
Än vet inte Ragnhild om det öppnar något härbärge i Gnesta denna vinter och om det kommer att räcka för alla som behöver skydd undan kölden. Men alldeles oavsett kommer hennes dörr att stå öppen för den som vill in i värmen.