– C'est la vie! Sånt är livet.
Konstnären Marianne Bos Mareng lutar sig tillbaka och brister ut i skratt. Vi sitter i trädgården utanför magasinet Gula kvarn i Nävekvarn där hon haft en utställning under sommaren. Hon bor vid Södertuna slott strax utanför Gnesta, men är på plats för att ställa ut på galleriet. Det är bara en av en lång rad utställningar hon har haft genom åren. Hennes karriär som konstnär kom att bli utstakad i tidig ålder.
– Jag målade mycket som barn och var bra på att teckna. Min lärarinna sa till min pappa att hon tyckte jag var duktig, säger hon.
Föräldrarna uppmuntrade henne att ta vara på sin talang. De var själva kreativa och förstod glädjen i att få uttrycka sig konstnärligt. Mariannes pappa var förutom skomakarmästare även spelman och hennes mamma var i sin tur duktig på att sy. I början av 50-talet sökte hon, 22 år gammal, till Konstfackskolan och kom in. På den tiden var det en konstindustriell skola, det vill säga förberedande om man ville söka sig till högre studier inom konst.
– Jag var specialelev inom teckning och måleri och mitt mål var att studera vidare på Konstakademin, säger Marianne och tänker tillbaka.
Hon kom senare att gifta sig och få en son. Men familjelivet till trots var måleriet alltid en stor del av hennes liv. Hyresvärden lät hyra ut en före detta tvättstuga som ateljé. Det var enkelt för henne att smita ner om dagarna för att måla.
– Det gick inte en dag utan att jag målade, annars blev jag nästan sjuk. Så är det än i dag, jag har så mycket idéer i huvudet.
Marianne fyllde 85 år i år. Men åldern har inte hindrat henne från ett aktivt liv. Hon är fortfarande pigg och reser ofta till Frankrike. I hennes färgstarka målningar går det att återfinna flera motiv från resorna. Palettknivens breda drag över duken sveper med betraktaren. Destinationen var allt som oftast Apt, i sydöstra Frankrike.
– Jag brukar hitta bra. Men en gång när vi skulle köra till Monets trädgård fick vi köra några varv runt Triumfbågen innan det gick att bestämma rätt väg, det var kul!
Hon är uppväxt i Södertälje och bodde kvar även som vuxen. Men när hon fick ett erbjudande om att överta den gamla bastustugan vid Södertuna slott var saken klar. Även om huset hade stått övergivet ett stort antal år tvekade hon aldrig till att flytta dit.
– Det var skit överallt. För mig tog det tre år att renovera huset och inreda det till en bostad och en ateljé. Jag satt med annonsbladet Gula tidningen, ringde runt och hämtade saker. Nya golvbräder byttes mot konst.
I dag är det drygt 30 år sedan.
– Jag har haft kul, jag har sett till att få göra det jag ville. Det är tråkigt att bara sitta och glo, säger hon och skrattar.