Många minns säkert sagohistorian om Victoria Power, tonåringen vars musikaliska talang upptäcktes i tv-programmet Café Norrköping. Plötsligt öppnades dörrarna från flyktingförläggningen till en rokokoteater i slottsmiljö. Långt från flykten från regimen.
– Vi kom hit med två resväskor, varav den ena var fylld med notor och farfars tavlor.
– För mig var det otroligt känslomässigt som tonåring att flytta. Det är ett trauma man har, ett svart hål som aldrig försvinner, säger Victoria.
Föräldrarna har beskrivit beslutet att fly som att stå på en bro och hoppa med dimma under, utan att veta inte vad man ska landa på.
Victoria skulle fylla 16 år när familjen kom till Sverige. Hon minns vännerna, hemmet och skolan i hemstaden Tasjkent med värme, och oron när de kom fram till det främmande landet i norr och flyktingförläggningen i Norrtuna utanför Gnesta.
Lillebror Andrej var bara två och var lyckligt ovetandes om att de när som helst skulle kunna skickas tillbaka om de inte fick asyl.
Musik hade spelat en stor roll i familjen ända sedan Victoria var liten. Hon hade varit en lovande pianist där hemma. På flyktingförläggningen fanns inga instrument, så hon ritade upp tangenter på bordet för att öva. Efter ett tag kunde hon öva på en skola istället och fick spela en konsert som spelades in. Lärarna skickade in den till Rikskonserter, och det var så hon fick spela i det direktsända tv-programmet Café Norrköping med Ragnar Dahlberg.
– Hela min klass från Gnesta fick följa med, barn som lärde sig svenska som andraspråk, och det var väldigt roligt.
Året var 1990 och Confidencen på Ulriksdals slottsteater letade efter någon som kunde spela en ung Mozart till en föreställning inför 200-årsdagen av hans död.
Regissörens man var på väg till operan och hade tv:n på i bakgrunden när han hörde pianospel från rutan. Några dagar senare träffade Victoria Kerstin Dellert på slottsteatern och fick rollen som den unge Mozart. Kungen och drottningen kom på premiären av föreställningen tillsammans med prinsessan Christina.
– Från den där flyktingförläggningen var mitt liv helt förändrat efter en månad. Folk på flyktingförläggningen blev utvisade till höger och vänster. Sedan var jag bjuden till kungliga slottet på middag och spelade så det var svårt att hänga med, säger Victoria.
Därifrån tog allt fart. Familjen fick uppehållstillstånd, och Sverige blev deras nya hem. Allt som hände det första året i Gnesta präglade deras framtid. Sedan dess har de återvänt i musikaliska sammanhang flera gånger, både till Gnesta och till Nyköping. Andrej med konserter bland annat på Ateljé 42 i Stjärnhov.
I dag jobbar Victoria som pianolärare på Lilla akademien i Stockholm. Dessutom sätter hon upp föreställningar på Confidencen, Slottet och Stadshuset.
Andrej gick i deras pappas fotspår och blev konsertmästare i Norrköping redan som 23-åring. Ett år senare sökte han samma tjänst på Konserthuset i Stockholm och fick jobbet efter en lång uttagningsprocess.
– Jag är nog yngst någonsin i filharmonin, säger Andrej, som bland annat har spelat med BBC:s symfoniorkester i London.
– När hela familjen spelar blir det en så naturlig del. Jag kunde sitta och lyssna när pappa övade. Pappa var en fantastisk violinist i Tasjkent, och farfar spelade också. Och farfars far.
Som förste konsertmästare sitter han med sin violin till vänster om dirigenten och är en bro till orkestern.
– Mitt jobb är att binda samman allt. Att försöka få dirigentens önskemål att fungera med orkestern.
Många är de gånger som syskonen har funderat på vad som skulle ha hänt om inte den där tv:n hade stått påslagen vid just det där tillfället. Hur som helst har syskonen nått till en musikalisk nivå de bara kunnat drömma om.
– Om slumpen finns, det vet jag inte. Det är en blandning av lite tur, och extremt mycket hårt arbete, säger Andrej.