Pollyanna Popermâjer har varit intresserad av sång, musik, dans och teater så länge hon kan minnas.
Musikskolan i Nyköping gav henne en bra bas att stå på och i Nymos musikaler fick hon även prova att agera på scen.
Den estetiska linjen på Nyköping strand utbildningscentrum gav mersmak och efter ett folkhögskoleår i Burträsk sökte hon in till flera skolor i New York.
– Jag kom in på två, men valde The New York Conservatory för Dramatic Arts, säger hon i en skypeintervju från det katolska nunnehemmet hon bor på mitt på Manhattan.
Läget är bra, men hon är inte helt nöjd med reglerna, som säger att alla unga kvinnor som bor där måste vara hemma senast 23.30, för då låses dörrarna för natten.
– Någon gång har vi gjort så att vi gått ut strax före midnatt och sedan kommit tillbaka för att sova vid 06, när de öppnar dörrarna igen.
Men tiden räcker sällan till för rena nöjen.
– Det är otroligt mycket plugg, mycket mer inlämningsuppgifter och annat jag inte hade räknat med. Jag trodde inte att det skulle vara så energikrävande, säger hon medan polissirener tjuter i bakgrunden.
Hur stor hemlängtan hon har och hur bra hon trivs på skolan pendlar från dag till dag.
– Vissa dagar vill jag bara gråta och åka hem, medan andra dagar känner jag bara: Det är det här som är meningen med livet! Det är helt annorlunda mot vad jag tänkte mig. Jag trodde inte att det skulle vara enkelt, men det är ändå lätt att mest tänka på hur häftigt det ska vara. Sedan kommer smällarna, säger Pollyanna och ler lite.
Första terminen kostade det på att försöka skapa sig en plats i den enorma staden och med den hårda konkurrens det innebär. Att vara långt från vänner och familj gjorde inte saken lättare. Som student i ett nytt land ska man anpassa sig till en ny kultur och bilden är att de nya vännerna kommer av bara farten.
Men att amerikaner är lätta att lära känna är en sanning med modifikation, anser hon.
– I min klass har nog alla varit lite tysta. Jag får fortfarande jobba för att vara social.
Utbildningen är krävande, men väldigt givande, konstaterar hon och pratar gott om lektionerna i Meisnerteknik, som till skillnad från method acting får skådespelaren att släppa tankarna på sig själv och mer reagera på omgivningen.
Den som bara är ute efter kändisskap avråder hon bestämt att ge sig iväg för dramaskola i NY.
– Det kostar så mycket pengar och tar så mycket tid. Men om man vill hålla på med detta som yrke, då är det värt det. Det är inte förrän efteråt som man vet vilken betydelse något hade. Nu är jag mitt uppe i det, så det är svårt att bedöma, säger hon.