Det var för åtta år sedan ponnyn Tusseman kom till familjen. Han är hälften amerikansk miniatyr och hälften minishetlandsponny. Tanken var att ha honom som sällskap till de större hästarna i stallet.
– Vi fick honom två år innan Edwina föddes när hans tidigare ägare gick bort i cancer. Tusseman hade varit sällskap till ett antal travhästar, så vi tänkte att det kan han vara till våra också, säger Anna Freskgård.
Edwina klappar om Tusseman som står uppställd på stallgången. Hon har borstat och gjort honom fin. Men lite otåligt skrapar han med hoven i golvet, förmodligen för att få lite mat.
– Jag kan öppna boxen, säger Edwina och släpper in honom. En tuss hö får han sig också serverat.
Vi slår oss ner utanför stallet en stund. Anna Freskgård bloggar om familjens verksamhet som fälttävlansryttare och det var på så vis som filmklipp och bilder med Edwina och Tusseman kom att spridas viralt. Man får se hur de tar sig fram bland, rent proportionellt sett, stora hinder och hur omtänksamt Edwina pysslar om honom i stallet. Upptågen har blivit många genom åren.
– Hon kan vara lite vild. En gång fick hon för sig att de skulle hoppa över ett 1.30 meter högt hinder, styrde mot det och sa, hoppa!
– Men Tusseman är klok och väjde undan. Hon är trygg i hans sällskap, han tar hand om henne, säger Anna.
På frågan om vad Edwina tycker bäst om att göra tillsammans med Tusseman är svaret solklart.
– Att hoppa, säger hon.
Ekipaget har varit med på flera Pay and Jump-tävlingar. Men då hindren bör vara runt 20 centimeter höga kan det vara svårt att hitta tävlingsplatser att åka till.
– Tävlingsklasser börjar ofta på 40 centimeter, men vänliga arrangörer brukar ställa upp och sänka till 20 centimeter så vi kan vara med, säger Anna.
Med föräldrar som tävlar fälttävlan på högsta nivå blir det mycket tid som spenderas på olika tävlingar runt om i Europa. Ibland följer även Tusseman med. Inte för att tävla, utan för att Edwina ska ha roligt och något att sysselsätta sig med under tiden. När inte Edwina rider honom, vilar han sig i form. Äter gräs och hänger i hagen.
– Mamma vill du hjälp mig med grimman?
Edwina väljer ett rött och blåfärgat grimskaft och vi går ut på stallplan. Tusseman går snällt med, men inser snabbt att det går att beta lite gräs längs med vägen. En stund senare står han inne i boxen igen. Mätt och nöjd.
– Hej då Tusse! säger Edwina.
Än så länge passar han i storlek. Men det dröjer inte länge, förklarar Anna, tills Edwina behöver en större ponny. Men Tusseman blir kvar på gården lovar hon.
– Han kommer att stanna hos oss. Edwina var bara två dagar gammal första gången hon satt på hans rygg, de är bästa vänner, säger Anna.