Vi fick ett tips om en prunkande trädgård någon kilometer från Lista kyrka. Här bor en före detta apotekstekniker, fick vi veta. En kvinna som älskar att pyssla i trädgården och som utformat små rum runt den söta röda stugan hon blev ägare till för 20 år sedan. Huset är gissningsvis från 1800-talet och ingenting hade gjorts på tomten när köpet gick igenom, här stod mest höga granar som gav skugga.
Och visst är det vackert på Sonjas gård som hon röjt och gjort till sin egen oas. De lila riddarsporrarna står i givakt vid grusiga infarten, tagetes lyser gula en bit från jordgubbsplantor som samsas med rödbetsblast, hallonbuskar och rosor. En härlig naturtomt där vilda blommor brer ut sig under ordnade former.
Men ut i det höga gräset intill stenmuren ska man helst inte gå utan gummistövlar. Här ringlar mörkgrå varelser med zigzag-mönster på ryggen. I år har de varit fler än någonsin eftersom 2016 klassas som ett ormrikt år.
– Där borta brukar huggormarna ligga på rad och sola sig, säger Sonja och pekar på marken intill en låg mossbeklädd stenmur. Honorna är dräktiga på våren och solen är bra för deras fortplantning har jag hört.
Tomten är på 3 000 kvadratmeter och omgärdas av en lång stenmur. På våren ringlar de sömndruckna kräldjuren ur sina hålor för att mysa i solen och sedan ta sig vidare ner till åkern på andra sidan vägen där sorkarna finns. Men för att nå dit måste de passera gården.
– Kom får ni se mitt ormbo, säger Sonja och vi trippar försiktigt via en stig ner till en jordkällare som vetter mot ängen nedanför.
– Här brukar den svarta tjocka alfahannen ligga, förklarar Sonja och visar på en upphöjd stenhäll. Jag kallar honom så för han är kraftig och lång och ovanpå honom låg en gång en massa små babyormar. Alfahannen brukar ligga här och fräsa, en gång skrek jag högt när han överraskade mig.
När vi besöker Sonjas naturträdgård syns inte en endaste orm till eftersom det är mitt i högsommaren och de flyttat ut på åkern för att jaga sork. Men för säkerhets skull bär jag gummistövlar och fotografen kraftiga löpardojor.
Sonja själv har öppna sandaler och en tolerant inställning till sina "vänner":
– De måste ju leva och bo någonstans, de också. Så jag får rätta mig efter att de bestämt sig för att bo här.
Men ibland blir det för mycket. Det har hänt att hon krattat in någon av dem i en hink och kört tre-fyra kilometer bort för att släppa ut den. Huggormar är nämligen fridlysta och får inte dödas.
– Nu på äldre dagar har jag blivit lite harig med att kratta in dem i en hink.
Så numera rycker grannens son Anton in.
Hur många har du sett?
– Det kan jag inte räkna, de är hur många som helst. Men som mest har jag kanske sett ett tiotal på samma dag.
Du har barnbarn?
– Ja, jag brukar säga åt dem att inte gå i det höga gräset.
Bekanta med hundar uppmanas att ha dem i koppel på gården, för hundar kan bli väldigt sjuka av ormbett.
Sonja har själv aldrig blivit biten.
– Nej, men jag tittar alltid var jag sätter fötterna, där är jag noga.