Det stora vita bordet i Frustunagårdens bibliotek dukas av och fram åker bingosnurran och veckans priser till de speldeltagare som lyckas få bingo först. Den här veckan är det en virkad duk, några chokladbars och två krukväxter. Krukväxterna går till den som först får full bricka. En efter en rullar spelsugna pensionärer in, redo att visa vart bingoskåpet ska stå. Men det är inte bara glädje och förväntan i luften, stämningen är hos flera en smula dämpad. "Hon går i pension i dag, det kommer aldrig gå att ersätta henne. Det kommer bli tomt" säger en man i rullstol och syftar på Agneta Johansson. Agneta som just den här dagen jobbar sin sista dag efter 42 år i kommunens tjänst och 38 år i huset.
– Visst känns det lite konstigt. Det har alltid varit roligt att gå till jobbet, säger Agneta.
– Men det ska bli skönt också, att få tid till mig själv. Jag vill vara mer i trädgården, umgås med mina barn och barnbarn. Sen skulle jag vilja börja måla igen, det var mitt bästa ämne i plugget så det vore roligt.
Under åren har Agneta hunnit jobba både i vården och i dagverksamheten. Det är i den senare hon hittade sitt kall.
– När jag började satt det tio personer och väntade på mig om morgnarna när jag kom, då ville de ha något att göra. Så är det inte nu, människor är mycket äldre och sjukare när de får en plats i dag. När jag började jobbade vi med träslöjd, mosaik och hade flera vävstolar uppe. Senast jag hade en vävstol uppe var förra åren, numera blir det mest högläsning, frågesport, boccia och gymnastik.
Agneta berättar att hennes mål som aktivitetssamordnare varit att alla som bor på Frustunagården ska hitta något de tycker är roligt att göra.
– När det kommit någon ny har jag gått in på avdelningarna och försökt ta reda på vad de tycker om, förhoppningen är att alla ska komma och vara med på någon av våra aktiviteter. Det är viktigt att ta hand om de här människorna som byggt Sverige, de är värda det.
Det bästa med jobbet säger Agneta har varit alla människor och möten.
– Jag har fått höra så mycket historier. Jag har träffat boende som varit födda på 1880-talet och som berättat om livet som statare, jag har fått höra historier om missväxten i Askartorp i Björnlunda och om hur livet var innan det fanns elektricitet, flygplan eller kvinnlig rösträtt. Det gör verkligen att man får perspektiv!
Vad kommer du sakna mest nu när du blir pensionär?
– Människorna, De ger mig så mycket och jag har så många fina minnen med mig. Jag fick en vacker anteckningsbok i present av en kollega när jag slutade, jag funderar på att ta den och sätta mig och skriva ner alla de roliga episoder jag haft här. Den skulle kunna heta "Hänt på hemmet".