Rosenterapeuten Åsa Vingesköld har bott i Gnesta i hela sitt liv. I ett äldre trähus nere vid vattnet bor hon tillsammans med maken Peter, bygdens biodynamiska biodlare.
Hösten 2013 gick Åsa en kurs i Stockholm, och åkte kommunalt fem dagar i veckan. På vägen mellan centralstationen och kurslokalen slog det henne hur många tiggare hon passerade.
– Det var så mycket känslor som kom upp. Först blev jag arg och irriterad. Jag tyckte att de störde min promenad. Till slut blev jag förkrossad, jag var väldigt upptagen av det. Självklart är de här för att de är fattiga, nu ser vi hur det ser ut i resten av världen. Vi kan kliva över det, men jag kunde inte det.
Senare samma vinter började samma syn bli vanlig även i lilla Gnesta.
– Varför jobbar de inte, varför sitter de bara här helt uppgivna? var Peters spontana reaktion.
– När de kom till Gnesta hade vi fattigdomen framför vår dörr.
Både Åsa och Peter gick bara förbi människan som satt där utanför mataffären. De vände sig bort för att slippa ögonkontakt. Men hemma pratade de mycket om att komma över sin blyghet och oförmåga.
– Till sist satte vi oss ned på huk framför henne. Då hände det grejer, när vi kunde se varandra som människor, på samma nivå.
– Det var en kramp runt hjärtat som släppte, det är det vi människor vill, vi vill ge, säger Åsa.
Sommaren 2014 pratade med Tanza första gången, kvinnan som satt utanför matbutiken. I efterhand har hon och maken berättat om de känslor som svenskarna speglar när de går förbi. Kontakten med Åsa och Peter värmde och förra hösten Peter fick en papperslapp på rumänska. Han tog hem den och använde en översättningstjänst på internet och kunde tyda lappen.
– Om en vecka hade hon och dottern inget tak över huvudet, och frågade om hon kunde bo hos oss.
Åsa och Peter bjöd de hem dem på lunch tillsammans med en vän som kunde tolka.
– Det samtalet gjorde att vi sa ja till att de skulle få komma och bo här, säger Åsa.
Sedan dess har de bott till och från hos Åsa och Peter. Första månaden bodde de i ett av rummen i huset. Varje morgon satt de och åt frukost tillsammans vid köksbordet. Gästerna lagade middag, polenta, soppa, kåldolmar. Känslorna pendlade mellan skratt och gråt. Skratt när de försökte göra sig förstådda på de knapphändiga ord de gemensamt behärskade. Gråt när de pratade om familjen där hemma.
Yngsta dottern av parets tolv barn är bara sju år, och bor hemma hos en av de äldre systrarna när föräldrarna är i Sverige. Pengarna som de får ihop går bland annat till att värma huset. Var tredje månad åker de hem, på grund av EU-regler.
– Och de vill vara hemma, egentligen vill ju ingen sitta här, säger Åsa.
När Ilie och Tanza varit hemma över julen vågade de inte fråga om de fick komma tillbaka. Istället bodde de i bilen på en plats i Järna. När Åsa och Peter hörde att de sov ute i januari lånade de en husvagn av föreningen Järna Solidaritet där paret kunde bo.
De har fortsatt att umgås. Ilie och Tanza är ofta hemma hos Åsa och Peter, där de får låna badrum och tvättmaskin. I somras blev de inbjudna att hälsa på i familjens hemby Crovu, en timmas bilresa från den rumänska huvudstaden Bukarest. I september gjorde Åsa och Peter resan de aldrig hade kunnat drömma om.
Det var inte en resa i vanlig bemärkelse, utan framför allt en inre resa som handlade mycket om att se och förstå sina vänner på ett annat sätt.
– Vi såg de människor som vi är vana att se som tiggare i sitt eget sammanhang där de har en stolthet och en plats, säger Peter.
– Det är så himla roligt att ha lärt känna Ilie och Tanza och hela deras familj. Det är så himla mycket hjärta, säger Åsa.
Samtidigt möttes de av stor fattigdom och misär. Mycket av livet utspelade sig på huvudgatan, med en blandning av folkmyller, kacklande höns, ruckliga hus och upphängd tvätt på staketen. Här kan minoritetsfolken bara få tag på tillfälliga jobb, på byggen eller som grönsaksplockare.
– Situationen är så hopplös, med diskriminering och korruption. Rumänien ligger bara tre timmar härifrån med flyg, men människorna där lever under helt otroliga förhållanden, säger Peter.
När de gick runt bland de fallfärdiga skjul där de allra fattigaste bor pekade Ilje ut ett och annat nybyggt hus som finansierats på resor till olika sörmländska orter, som Flemingsberg, Järna och Mariefred.
– Jag vet att pengarna i muggen gör nytta. Pengarna blir tak på deras hus och de kunde köpa fönster när vi var där. Det är ett direkt bistånd till den här familjen.
– Vi måste sätta igång och hjälpa Rumänien och sätta press både på Rumänien och EU. Men det finns ingen motsättning i att hjälpa dem på plats. Det måste till politik men vi kan ändå hjälpa dem som tar sig hit, säger Peter.
Att bjuda in Ilie och Tanza var inget de tvekade över, när de fick frågan.
– Det är inget stort steg. Det största steget är att sätta sig på huk och prata med dem, säger Åsa.
– Självklart är det ingen lösning på detta problem, men det är en lösning för Ilie och Tanza.