Två timmar varannan torsdag ses en grupp äldre herrar från Gnesta för att prata minnen och fylla i luckor. Målet är en bok som lägger de sista personliga pusselbitarna i historian om Gnestas dåtid.
– Vi vill föra historian vidare, vi vill att nästa generation och generationen efter det ska få veta hur det var. När vi dör är de ingen som kan berätta längre och jag hoppas att vi ska kunna komplettera det som redan finns skrivet med personliga minnen, säger initiativtagaren till "Herrträff 0158", Lennart Frisk.
Frisk har varit Gnesta trogen sen 1945 och bor sedan pensionen i ett hus på Frönäs.
– Idén spräckte jag nere på Träffpunkten och personalen där tyckte att det var något att satsa på. Så nu bjuder vi in alla gubbar som vill komma och berätta om sina minnen och upplevelser. Det är inget som kostar och man behöver inte föranmäla sig, det är bara att komma klockan fyra.
På första träffen kom det tio personer.
– Det är ganska lagom. Men jag är inte rädd att vi blir för många för när någon pratar sitter alla tysta och lyssnar, kanske flikar man in något som man själv minns och kan komplettera med, säger Frisk.
Leif Eriksson har också varit delaktig i herrträffarna redan från början. Han har varit Gnestabo sedan 1949 och tycker att det är viktigt att ha kunskap om sin egen byggd.
– Min pappa gick under namnet Bryggar-Olle. Han körde för bryggeriet och jag åkte med honom från det att jag kunde gå. Det var ett sätt att lära känna folk och vägar. Så är det inte längre, säger han och fortsätter:
– Jag vet en plåtslagare som fick frågan om han skulle åka med till Skottvångs gruva och ta en fika, då visste han inte vad Skottvång var. Han hade sett världen och varit i Egypten och Kina men han visste inget om sin hemtrakt. Så blir det allt mer, säger han.
I den tilltänkta boken kommer de bästa historierna från träffarna att rymmas. Några av dem verkar redan självklara.
– Det finns en historia alla känner till, det är den som taxichauffören som var ute och körde när det var som allra halast en vinter. Han blev omkörd av en riktig fartdåre och när han sen kom ur nästa kurva så låg dåren i diket och chauffören ropade åt honom att "om du inte skulle längre hade du väl inte behövs ha så bråttom?", skrattar Frisk.
– Ja, eller när vi spikade fast kantorn Not-Olles galoscher i farstun, det var mycket hyss och bus! avslutar Eriksson i.