Marianne Strömberg växte upp i Trollhättan. Därifrån tog hon sig sedan vidare till Frankrike.
– Jag började på ambassaden i Paris men hade bestämt mig för att bli flygvärdinna någon gång runt 50-talet. Men på UD tyckte att sådana som jag behövdes. Efter Paris flyttade jag hem till UD i Stockholm, säger hon.
– Efter att jag gift mig började jag på iranska ambassaden i Stockholm. Jag minns flera ockupationer på iranska ambassaden och ibland var vi inlåsta.
Under tiden som hon jobbade på ambassaden i Paris skrev hon också modereportage och kortare krönikor för tidningen Trollhättan.
– Det var mode, det var vin, och lite av varje.
Kopplingen till Sörmland började med en sommarhus i Björnlunda som Marianne hyrde tillsammans med sin man under många somrar.
– Jag har tidigare bott på Lidingö, men vi flyttade senare till Björnlunda och när min man gick bort flyttade jag in till Gnesta.
En av anledningarna till att hon bor kvar i Gnesta är de vänner hon har samlat på sig under livet.
– Nu saknar jag att gå ut och träffa vänner och åka till Stockholm och hitta på saker. Man kan inte träffa någon nu, men man får försöka stå ut. Jag har en katt som är förtjusande och jag känner mig hemma här.
Under pandemin har hon också använt sig av datorn mycket och kommunicerat med både bild och tal i någonting som kallas för "Facetime".
– Jag har tio barnbarn och jag pratar med en del av dem över datorn. Det är jättekul att kunna se varandra.
Och hon internetshoppar också.
– Jag handlar mest kläder och skor på internet. Det är väldigt bra att man som äldre kan handla på nätet nu när man inte kan gå i affärer.
Hur man använder datorn har Marianne till största delen lärt sig själv.
– Jag började på en datakurs men tyckte inte att jag lärde mig så mycket. Men jag har provat mig fram och frågat familjen. Jag tror att man själv måste upptäcka datorn. Jag kollar också på film och serier på datorn.
Under pandemin tycker hon att det är tråkigt att inte kunna träffa vänner och familj.
– Det finns väldigt bra instruktioner och man kan få mycket hjälp. Det är många som inte vågar men till dem vill jag säga att de ska försöka. Sedan kan man rätta till det man gör fel.