Jämthunden Womba skäller när SN-bilen svänger upp vid mjölkpallen utanför Håkan Nyströms röda gård i Husby-Oppunda. Här har han bott i över trettio år med sina djur.
En av Sörmlands minsta kobönder, kallar han sig, med bara två fjällnära kor. Rödluvan och ledarkon Blenda ska kalva i februari och står med runda magar och tuggar i sig hö. I trädgården går hönsen omkring och pickar i gräset. Det är en ovanligt mild decemberdag och solen skiner över åkrar och skogsdungar.
Den lilla gården är utgångspunkten i Håkans samlande på berättelser från äldre bönder som minns hur lantbruken såg ut förr. Med block och kamera är han ute och dokumenterar mängder av historier.
– Jag har ett tiotal berättelser som är riktigt bra. Ingen historia är den andra lik. Folk har otroliga berättelser. Det är dem jag vill åt.
– Jag är mest intresserad av gamla historier, från före mekaniseringen. Jag är intresserad både av djur och människor. Särskilt äldre, som har saker att berätta. Man tror inte att det finns längre, men det finns, säger Håkan, som även är ordförande i den sörmländska avdelningen av Sveriges småbrukare, som jobbar för att bevara och värna om det gamla jordbruksarvet.
Håkan växte upp i Högbrunnsområdet i Nyköping. Pappan var uppfinnare och mamman jobbade inom vården. Men i 7-årsåldern började han springa till närbelägna Hemgården, en bondgård som till sist stängde på 60-talet.
– Det var en egen stad i staden, med snickeri, mjölk, kött, fläsk och jordbruk. Där fanns kor, grisar och hästar. Mitt intresse började där nere, säger Håkan.
Han utbildade sig inom lantbruket och var förman på det stora lantbruket Väderbrunn i över tio år.
– Jag skötte den där gården som om den vore min.
När korna såldes slutade han på Väderbrunn och köpte huset där han bor i dag. Under en period körde han timmer med hästar i skogen, men fram till pensionen jobbade han i nästan trettio år i kontrollrummet på SSAB. Vid sidan om hade han gården, med både hästar, grisar, kor och höns. Det är småbruket han brinner för. Dagens maskinella gårdar där traditionella arbetsmetoder har gått i glömska gör honom dyster.
– Jag skulle inte vilja jobba på de stora gårdarna som de är i dag. Det går inte att konkurrera i EU med Nordens förutsättningar. Det har blivit så datoriserat och mekaniserat. Jag skulle aldrig vilja jobba med kor på det sättet.
Om ett par månader, när kalvarna kommer, är det i stället dags att ta hand om mjölken på klassiskt vis. Just nu letar han efter någon som kan hjälpa till med att kärna smör, ysta ost och göra yoghurt och fil. En envis muskelreumatism och två vändor med cancer gör att han inte längre kan göra allt på egen hand. Ändå är det korna och gården som ger honom livsgnista.
– På något sätt kan jag inte slita mig från dem. Djuren är jag tvungen att sköta och de här ska jag ha så länge jag klarar det. Jag tycker att det är kul att hålla på, jag behöver bara få tag på någon som kan hantverket.
– Kunskapen finns i Sörmland, det gäller bara att leta rätt på den.
I väntan på kalvarna fortsätter Håkan att samla berättelser från de som minns hur jordbruket var förr.
– De här människorna är häftiga att prata med, de har en enorm historia att berätta.
– Jag hoppas att småbrukarna inte ska försvinna och att den gamla kunskapen ska finnas kvar och leva vidare.