På väggen hänger foton, som speglar delar av hans liv. Där är barnen, en dotter på motorcykel i Stockholm, en annan i Nederländerna. Ett barnbarn som är modell utomlands. Och där, en bild på hans saknade och älskade fru Agnete, som gick bort för 23 år sedan.
– Henne sörjer jag fortfarande väldigt, säger Per och blir för en stund allvarlig.
Men de allra flesta minnena väcker glädje och stolthet för Per som har arbetat med möbeldesign på olika sätt under nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Det har gett honom en rik flora av upplevelser och hans driftighet har lett till att han figurerat i lokalpressen ett flertal gånger under åren. Både i SN och annorstädes.
“Möbelforskaren som slagit sig ner i Kosta", står det med feta bokstäver på en löpsedel som hänger i köket. Det var tidningen Smålänningen som gjorde ett hemma hos-reportage när han och Agnete flyttade in i konstnärsvillan i Kosta på 1980-talet.
Vägen dit började som sekreterare åt landsantikvarien Ivar Schnell på länsmuseet och hembygdsförbundet i Nyköpingshus, där de skrev om och dokumenterade Sörmlandsbygden.
– Det var den lyckligaste arbetsperioden av mitt liv, säger Per, som även var verksam inom teater och revyspel och ofta deltog i Nyköpingshus midsommarfester.
1954 flyttade han till Stockholm för att studera.
– I min familj var vi mer rika på barn än på pengar så det var inte tal om att jag skulle fortsätta i realskolan, men mina meriter räckte i alla fall till att gå på Handelshögskolan. Då kände jag mig lite mallig, säger Per.
Efter studierna fick han jobb på NK, och senare på Svenska slöjdföreningen, numera Svensk Form. I slutet av 60-talet var han med när Möbelinstitutet grundades och stannade i ledningen i över två decennier. Institutets forskning var viktig för hela möbelindustrin och satte bland annat standarden för märkningen Möbelfakta, som än idag används av möbelbranschen.
Med ett halvt sekel i möbelvärlden knöts många starka band. Den berömde möbelformgivaren Bruno Mathsson kände han personligen och Per är fortfarande hedersledamot i Bruno Mathsson-fonden, efter 25 år som ledamot och sekreterare i fonden.
De vackra hemmen har varit många under årens lopp. De senaste sex åren är det bostaden i Sankta Anna som har fått ge rum åt ett urval av de möbler och föremål som han håller extra kära. I flytten tillbaka till hemstaden efter över femtio år på vift i huvudstaden fick bland annat Laminofåtöljen följa med, en designklassiker som pryder inredningsmagasinen än idag. I fåtöljen sitter han gärna och läser, när han inte skriver på datorn. För genom åren har han författat många rader, både fackligt, men också skönlitterärt.
– Mitt största nöje är att läsa och att skriva dikter och prosa. Dikterna betyder mycket för mig.
Att fylla nittio år tycker han inte är så märkvärdigt.
– Finns det så gamla människor? Jag känner mig inte så gammal, säger Per med ett leende.