Han öppnar dörren med ett leende. Blå vit randig skjorta och byxor med pressveck. Imorgon, söndag, fyller Sven-Olof Carlmalm 95 år.
– Jag är förvånad över att jag har uppnått så hög ålder, säger han när vi slår oss ner vid soffbordet.
1965 flyttade han, hustrun Kerstin och de tre barnen till Nyköping. En ledig tjänst som kyrkoadjunkt i Sankt Nicolai församling hade tilldelats honom. Under åren som följde kom Sven-Olof att ta sig an flera roller och var vid tidpunkten för pension kyrkoherde i församlingen. Men uppväxten var i Almby strax utanför Örebro.
– Jag föddes en söndag klockan 11 och mina föräldrar kunde höra kyrkklockorna slå till gudstjänst. Vi brukar skoja om i familjen att min väg var förutbestämd redan då, säger han och skrattar.
I Nyköping bodde familjen först i en lägenhet på Repslagargatan. Men senare kom de att flytta in i en prästbostad. Dagar fyllda med jobb i pastorsexpeditionen eller med hembesök inför begravningar, vigslar eller dop.
– Vi trivdes bra här och jag avancerade till nya tjänster inom församlingen. För mig har det varit en naturlig sak att besöka de som skulle vigas eller de närmast anhöriga inför en begravning. Det var aldrig betungande, utan en nödvändighet för att jag skulle kunna utföra mitt jobb på det sättet som jag ville. Jag frågade alltid om vi skulle ses hemma hos dem.
Sven-Olof var även sjukhuspräst på Nyköpings lasarett och drev på förverkligandet av en vandringskyrka, det vill säga en tillfällig kyrkobyggnad på Arnö. I dag står Sankt Katarina kyrka på samma plats.
– Jag ledde det hela och ville ha i gång ett kyrkligt arbete på Arnö tidigt när de nya bostadsområdena växte fram. Det gick bra och den kom på en lastbil eller två.
Det var i slutet på 70-talet.
– På den tiden var det inte så ovanligt med vandringskyrkor och det fanns ett stort intresse bland de boende, säger han.
Efter pension gick flyttlasset tillbaka till Örebro. Uppväxtorten. Men för fem år sedan återvände han och hustrun Kerstin till Nyköping.
– Vi ville komma närmare barnen och barnbarnen. Det kändes naturligt att flytta tillbaka.
I dag kan han titulera sig som Strängnäs stift äldste präst. Firandet på söndag sker med närmaste familjen. En söndagsmiddag väntar på Stjärnholms stiftsgård. Sven-Olofs recept för att bli gammal är att skratta mycket, vara nyfiken och aldrig sätta sig ner. Var i rörelse. Själv har han och hustrun Kerstin, som ledsamt nog gick bort för ett år sedan, rest mycket. USA, Italien, Grekland och Spanien är några länder som de besökte.
– Vi satsade på att resa istället för att ha ett sommarnöje. Vi tyckte om att se oss omkring och reste ofta utomlands under våra semestrar.
– Jag brukar aldrig tänka på ålder. Och försöker hålla i gång även nu för tiden, jag och min dotter Ingrid brukar gå på olika evenemang som konserter i kyrkan och musikteaterns olika uppträdanden.
Han är tacksam över att få uppleva så många födelsedagar.
– Det är roligt att få träffa familjen en sådan här födelsedag, jag är tacksam över att jag är frisk.